Godmorgon alla fina. Måndag idag. Onödig upplysning, jag vet. Men likväl är det måndag idag..

Första dagen på en ny orörd vecka. Som ett oskrivet blad. Vad ska ni fylla veckan med?
Jag kommer att fylla min vecka med positiva tankar. Ta bort allt gammalt tråkigt och in med nytt fräscht istället..

Jag ska åka bort i helgen. Bara få ta det lugnt. Koppla av, fast jag vet inte om det kommer bli så på riktigt. Ska åka iväg på ännu en träff tillsammans med Maggan och då jag har dom andra träffarna fortfarande i färskt minne, så tror jag även denna helg kommer innehålla galet mycket roliga saker. Saker som gör att man kanske inte hinner ta det lugnt. Men det gör mig ingenting.

Kommer ihåg på den förra träffen. En händelse som fortfarande sitter kvar och som jag än idag skrattar högt och gott åt och som ger mig en varm känsla i kroppen.

Tror det var vid lunchen på söndagen. Vi är ett litet gäng som sitter vid bordet. Lite lågmälda efter lördagskvällens festande med schlagerartister. Vansinnigt roligt..

Nåväl, vi sitter där då en av tjejerna har tagit en tallrik för mycket med sig till bordet. Lägger över det som finns på den tallriken till tallriken som redan fanns där. Precis när hon gjort det så kom en servitris förbi så hon räcker helt sonika bara ut tallriken till servitrisen som då snabbt tar tag i tallriken och försvinner iväg.

Alltså, det går inte att beskriva i ord hur kul det såg ut. Men vårt lilla gäng bröt totalt ihop i skrattsalvor. Det blev nästan så vi störde dom andra som satt runt omkring oss. Tror att vi satt och skrattade i minst en halvtimme åt denna dråpliga händelse..

Jag kommer bära med mig den händelsen i mitt minne när jag åker på lördag och jag hoppas jag kommer få vara med om liknande roliga saker även då.. Att det händer något oförutsett som gör att skrattet bara kommer, som en befrielse..

En annan sak som jag kommer ta med mig denna vecka och som också fyller mig med värme hände i lördags. Vi åkte till detta korttidsboende som våra barn har fått.
Sanna mötte oss i dörren då hon hade åkt dit redan på fredagen. En av dom andra tjejerna som var där stod med en hund bredvid sig. Som den hundälskare jag är var jag bara tvungen att gå fram och klappa denna ursöta lilla cockerspaniel.

Den var så len i pälsen så jag vet inte vad. Så söt.. Andreas däremot är så vansinnigt rädd för hundar, att han nästan gömde sig bakom Erik. Erik förklarade för Andreas att hunden inte på något sätt är farlig. Att den rasen nästan är lite för dum för att fatta hur man är elak..
Taskigt sagt om hunden, men vad gör man inte för att försöka få ens barn att vara lite mindre rädd..

Och här kommer helgens absolut största händelse i positiv anda. HAN KLAPPADE HUNDEN!!

Fattar ni vilken ansträngning det krävdes av min son att göra det.. Alltså, det var så stort, tyckte jag iallafall, att jag nästan började gråta..

Min lilla stora kille. Åh vad jag är stolt över honom.. ♥♥♥♥

Det var två positiva minnen som jag kommer bära med mig i veckan och fortsätta i samma spår. Att fylla veckan med värme och kärlek och få avsluta den med ett sjuhelsikes party på lördag..

Ha det gott kära vänner och fyll även er vecka med positiva tankar. Det kan bara komma gott ur det.. Kram

Godmorgon på er alla fina.  Har haft en turbulent tid bakom mig, som gjort att jag inte orkat blogga. Har varit så mycket som hänt dom senaste dagarna som tagit sådan energi att jag knappt hunnit med mig själv… Allt kulminerade igår med att jag fick en sådant jäkla kraftig slag med ett basebollträ rakt i solar plexus..

Ja, så kändes det iallafall. Jag fick för andra gången i mitt liv en rejäl panikångestattack.
Den skrämde skiten ur mig,rent ut sagt. Jag trodde på allvar att jag överlever inte det här. Satt med en kompis i telefonen när slaget kom. Totalt oförberedd..

Och det kan jag ärligt säga, att det är faktiskt inget jag ens önskar min värsta ovän. Det är inget jag önskar att någon ska drabbas av, men likväl gör det det..

Som tur var fick jag ett samtal från en fin vän, som räddade mig. Jag fick veta att jag var i en otacksam situation, att det jag gör och har gjort är sådant som kan sticka folk i ögonen och man får mycket kritik.

Jag säger inte att jag inte gjort folk illa, för det har jag. Jag har kommit på mig själv med att sjunka så lågt, så jag nästan befunnit mig på en lägre nivå än maskarna i jorden. Och det är inte ok.

Men jag har bett om ursäkt. Och det är stort. Att kunna stå för vad man gjort och be om ursäkt för det, är stort. Mycket större än vad man kan tro. Jag vet att det jag har gjort varit fel och jag har bett om ursäkt, en ursäkt som kom från hjärtat, för innerst inne vill jag ju egentligen inte göra folk illa, men det har jag gjort,tyvärr. Och då får man stå sitt kast, eller hur?

Många kanske tycker att en ursäkt inte är av så stor betydelse. Som med min dotter och min son.

Sanna kan reta Andreas så till den milda grad att det blir ett rent slagsmål av det. Sanna kan då komma och be om ursäkt. Men många gånger upplever inte Andreas att ursäkten är ärligt menad och då får man prata med Sanna om det.

En ursäkt är inget man bara ska slänga ur sig, eller kräva av någon annan. En ursäkt är något som ska komma från botten av ens hjärta, därför att man då har förstått hur illa man betett sig.
Först då är det en stor sak. Att man förstått. Att man står över alla futtiga och ibland löjliga saker som kan ha hänt. Då visar man andra vilket stort hjärta man har.

Idag ska jag bara ta det lugnt. Är fortfarande vansinnigt trött efter attacken igår och har huvudvärk. Ska sätta mig och läsa om panikångest och vad man ska göra när man får en.

Ha en bra söndag och ta hand om er… Kram 

P.S Äntligen har jag uppdaterat Veckan Visdomsord..

Ja, det är en i allra högsta grad befogad fråga anser jag.

Jag brukar läsa bloggarna inne på Mama, har framförallt Cecilia Blankens, Laila Bagge och Sanna Lundell som klara favoriter.
I söndags skrev Laila på sin blogg om vad hon tycker och känner för att Kikki Danielsson hela tiden gråter ut i media om hur illa behandlad hon blir och diskriminerad. Laila skrev om hur tuff branschen är.. Om det kan ni läsa HÄR

I sitt kommentarsfält fick hon mycket pisk för sitt inlägg. Bland annat var det en som lade ut vad Cecilia Hagen skrev om Laila den 6 maj i år.

Cecilia skriver i sin krönika att hon inte är en skjutjärnsjournalist, utan gillar att bara sitta ner och samtala med den hon utsett att prata med där och då och det är väl ok. Alla journalister är inte ute efter sensationer  men det jag reagerade starkast på var att Cecilia i sin krönika påstår att hon inte hade en aning om vem varken Laila eller Niclas Wahlgren var. Att hon inte tittade på varken Idol eller Let´s dance som då gick med både Laila och Niclas i programmet.

Visst, hon hade säkert ingen aning om det, men att som journalist överhuvudtaget komma till en intervju och vara så dåligt påläst som Cecilia var då är under all kritik.
Att sen skriva om det i sin egen krönika visar bara på hennes bristande intresse för sitt yrke.

Hela Cecilias krönika kan ni läsa om HÄR

Hon får det att framstå som att hon är stolt över att inte haft en aning om vilka dessa två personer var. Vilket jag inte tycker hon ska vara.

En journalist ska ha gjort en ordentlig research och vara påläst inför varje möte, annars tycker inte jag att man bör få jobba kvar som journalist. Framför allt inte på en sådan stor tidning som Expressen i det här fallet.

Nä Cecilia, ställ dig i ett hörn och skäms. Skäms över att du dragit ett löjes skimmer över journalistyrket och ett extra löjes skimmer över dig själv att du överhuvudtaget kom så dåligt påläst som du gjorde i mötet med Laila.

Tack för mig.

Sluta oroa er för åderbråck, rynkor och andra jävligheter!

Livet skall INTE vara en resa ner mot graven med målsättningen att anlända säkert i en attraktiv och välbevarad kropp utan snarare en sladdning in från sidan, med chokladkakan i en hand och vinet i den andra, och med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man skriker:WOOHOO, vilken jävla åktur!!

Hallå alla fina. Förlåt att jag återigen inte bloggat på ett par dagar, men ibland hinns det inte med helt enkelt. Eller så är det så enkelt att det kanske inte funnits något att skriva om.

Men nu gör det det. Och det jag kommer skriva om gör mig inihelvete förbannad att jag inte vet vilket ben jag ska stå på.

Läste nämligen i senaste lokaltidningen, att barnen som bor i Dyvik och hittills haft skoltaxi, nu fråntagits det, då trafikenheten nu anser att barnen ska åka SL buss till skolan istället.

I ett brev från kommunen till berörda föräldrar som skickades den 2 juni i år, gör dom gällande att från och med höstterminen ska barnen åka buss till skolan. Detta trots att dom då måste gå två kilometer på en grusväg, genom en skog  för att komma fram till den asfalterade Dyviksvägen, där det är tillåtet att köra förbi i 70 kilometer i timmen. Inga lampor finns längs vägen, inga trottoarer och inget övergångsställe… Vi pratar om barn i 7-10 års ålder..

För att öka ”säkerheten” för dessa barn har kommunen fastslagit att det på varje barns ryggsäck ska finnas en liten sändare som ska aktivera en lampa i starkt gult blinkande sken. Detta för att eventuella bilister ska förstå att nu finns det barn i närheten.. Sen när bryr sig dom flesta bilister om barn som är på väg till eller från skolan? Vet en i min närhet som är av den åsikten att barn ska inte hålla sig på vägen, utan så långt bort från den som möjligt. Detta för att det införts en 30-sträcka i närheten av deras bostad och personen anser det vara korkat då personen gärna vill köra snabbare än så.

I och med att det finns fler än denna person som tänker på det sättet, så undrar man hur kommunen kan tro att det ska vara säkert för barnen att ha en sändare på ryggsäcken.
Vad händer om dom glömt den hemma och inte kan aktivera lampan? Eller att sändaren går sönder? Hur snabbt tänkte dom byta då? Med tanke på hur kommunen i övrigt struntar i sina invånare så är det inte särskilt troligt att dom tänker byta en eventuell trasig sändare särskilt snabbt..

Föräldrarna till dessa barn sammankallade till ett möte för att diskutera hur dom tänkte nu och varför..

I lokaltidningen så säger föräldrarna att varken Sofi Enander, som är chef för trafikenheten eller den tjänsteman som också följde med, var särskilt tillmötesgående och var totalt oförstående inför föräldrarnas oro..

Lokaltidningen har sökt Sofi Enander för en kommentar, men hon var på semester. Istället fick politiskt ansvariga Elisabeth Gunnars, som är vice ordföranden i kommunstyrelsen svara på frågor från lokaltidningen.

Citat, frågor och svar direkt från lokaltidningen:

L: Skoltaxin kostar 30 000 kronor per barn och år. Det nya systemet med varningslampor kostar totalt cirka 30 000. Är det här ett sätt att spara pengar?

EG: Det är alltid viktigt att vara kostnadsmedveten, men kostnaden är inte den enda orsaken och det här blir inte en förändring till det sämre.

L: Föräldrarna anser det. Kan ni inte lyssna på dom?

EG: Det är alltid så att förändringar skapar oro till en början. Vi skulle inte göra förändringar om vi inte trodde på dom. Nu vill vi pröva det här.

Slut citat.

En av föräldrarna ställer sig frågan: Hur utvärderar man det, kan man undra. Genom skadade eller förolyckade barn?

Det ironiska i det hela är att anledningen till att dessa barn tidigare hade skoltaxi var att trafikenheten i Österåker ansåg att vägen var trafikfarlig och inget har gjorts för att göra den säkrare…

Förbannade skitjävlabajskommun som totalt skiter i alla andra än sig själva..

Go´natt

Då jag får in en massa skräpkommentarer som innehåller mängder med länkar till pornografiska sidor och det inte har hjälpt att jag försökt svartlista, utan det fortfarande strömmar in, så anser jag mig nödgad att vidta åtgärder.

Så i fortsättningen kommer det bli så att vill ni kommentera, måste ni registrera er och då även vara inloggad för att kommentera. Jag kommer inte att kunna se ert lösenord, så ni behöver inte vara oroliga över att jag skriver i ert namn.

Vem som helst kommer inte att kunna registrera sig, utan mitt godkännande, men ni som har kommenterat mina inlägg är mer än välkomna att fortsätta. Jag kommer per omgående godkänna er.

Jag gör så här för att slippa behöva radera upp till 30 skräpkommentarer per dag, då det är stressande för mig att överhuvudtaget få in dom på min sida.

Jag hoppas ni inte slutar kommentera min blogg, på grund av mina åtgärder och att det inte bli jobbigt för er att göra så här istället.

På återhörande..

/Admin

Godmorgon på er. Ingen som bor i Stockholm med närliggande omnejd missade väl det fantastiska ovädret vi hade igårkväll. Blixtrar som lyste upp himlen så att det såg ut att vara fullt dagsljus..

Förstod på många av mina vänner på Facebook att det här var något dom njöt av att se. Sitta på balkongen och titta på detta skådespel naturen bjöd på igår.

Åh vad jag önskar jag kunde få vara en av dom. När jag tittar på filmer, alltså inte fejkade filmer utan filmer som är filmade direkt i naturen där man ser blixtrarna tycker jag ju att det är vackert.
Att se hur det lyser upp hela himlen, ger natthimlen en lite lilakatig ton..

Men tyvärr, sådan är inte jag, inte i verkligheten. Jag mår så fruktansvärt dåligt av det, så jag vet inte vart jag ska ta vägen. När det börjar så börjar också stressen i kroppen komma. Sitter och försöker att inte lyssna, inte titta, men det är inte lätt. Framförallt inte om det är rakt ovanför huvudet på en så att säga..

Jag får ont i huvudet och ont i öronen av alla åskknallar. Igår började jag nästan hyperventilera på grund av ovädret. Det är fruktansvärt jobbigt. Kom på mig  själv med att andas väldigt ytligt, så jag tvingade mig att ta ett djupt andetag. Rädslan blir inte mindre, men jag får syre i kroppen igen iallafall..

Min söta Märta Maräng försökte ta hand om mig i bästa Florence Nihgtingalestil. Satt vid min sida och försökte trösta samtidigt som hon ville vara på balkongen och se detta skådespel.

Svepte en av sina fleeceplädar omkring mig och menade på att just den här filten tar bort rädslan. Hämtade sedan en av sina gosenallar som skulle finnas hos mig under hela natten, ifall jag blir rädd igen. Hon är så himlans go min älskade dotter.. ♥

Satt på balkongen för att ta en cigg, då hon och jag började prata om hennes konstnärliga ådra som hon har. Jag ville förklara för henne att hon skulle utveckla den för att hon är så duktig på att skapa. Inte bara att måla, utan hon kan formar lerklumpar till fantasifigurer som är så deltaljrika att man inte fattar att det är skapat av en 9-åring..

Skulle precis berätta för henne hur stolt jag var över henne, då det kom en blixt som verkligen lyste upp hela himlen. Jag slog handen för munnen, för jag visste att nu, nu kommer det en ordentlig åskknall.. Sanna sprang in till pappa och skrek upphetsat: ”Såg du blixten,pappa?” ”Såg du blixten?” Hon var så glad och tyckte det var en häftig blixt.. Men så kom hon på att, oj mamma är ensam på balkongen med sin rädlsa.. Ut igen på balkongen, in i famnen på mig och så kom det:

”Förlåt söta mamma, att jag lämnade dig ensam med din rädsla. Förlåt, det var inte meningen”

Någon som undrar om jag har ett hjärta kvar eller om det totalsmälte inför dom orden igår?

Kan man annat än älska en sådan empatisk liten tjej? ♥

Kom isäng en bra bit efter midnatt igår. Ville vara säker på att inte åksvädret fortsatte precis utanför, utan att det verkligen var på väg bort så att jag kunde få sova.. Och så blev det. Ovädret försvann och jag kunde äntligen få lägga mig och sova.

Det är väldigt utmattande att vara så rädd. All kraft rinner ur mig. Får kraftig huvudvärk som kan sitta i ett par dagar. Och så blev det även denna gång. Vaknade och har huvudvärk.

Jag vet ju vad det beror på, så det är bara att vänta ut den.

Idag ska jag bara ta det lugnt och återhämta krafterna. Ungarna sover fortfarande, men snart är det dags att väcka den ena av dom. Sanna börjar på fritids igen imorgon och det är bra om jag kan få henne isäng i tid ikväll..

Ha iallafall en underbar söndag och ta hand om er.. Kram

Godmorgon på er alla fina. Rubriken är endast bildligt talat. Jag skulle aldrig kunna döda en människa, däremot myter och andra dumma saker som finns.

Och det jag känner för att döda idag är den farligaste ”människan” på denna jord.

Nämligen Jante. Honom vill jag slita i stycken, döda, begrava så långt ner under jorden att han aldrig mer kan ta sig upp.

Jante är inte mer än ett hjärnspöke i sjuka människors huvuden. Ett fenomen skapat av en människa med sådant miserabelt liv att den inte kan tåla att andra får saker som den själv inte har.

För så är det ju. Mår du dåligt, kan du inte låta bli att lägga dig i andras människors liv till den milda grad att du gör allt för att förstöra, istället för att glädjas med dina medmänniskor.

Det som jag först och främst har i mina tankar, är en, i mina ögon, ung kvinna som träffat en man, blivit förälskad och är nu på semester med honom. En semester som jag förstått är som balsam för hennes själ.

Hon är en ung, ensamstående 3-barnsmamma. Som är skild för andra gången. Som upplevt mycket smärta i sitt unga liv. Varit nära döden ett par gånger, men alltid lyckats lura den i sista stund.

Ska inte denna människa få uppleva lycka i sitt liv då? Måste vi verkligen klanka ner på henne och hennes sätt att leva, bara för att.. Ifrågasätta hur hon som ensamstående verkligen har råd att åka på semester? Har råd att bo på hotell?

Vad har vi med hennes liv att göra? Vad har vi med hennes ekonomi att göra?
Inte ett skit. Låt henne göra det som hon känner gör henne lycklig.. Är det verkligen svårt att tillåta er själva det?

Nä, i mina ögon är det så att dom som gör sådant har själva ett sådant tragiskt liv att dom absolut inte kan tillåta andra lycka. Trycka ner i skorna. Du ska inte tro att du är någon..

Men vet ni, det är hon. Hon är någon. Hon är en fantastisk människa som trots det hon upplevt ändå har styrka att sprida sin kärlek vidare till andra.

Jag är någon. Jag har levt i misär, jag har lurat döden jag också. Jag har blivit misshandlad, både fysiskt och psykiskt.

Men ändå står jag här och känner att jag har mer att ge. Jag har massor av kärlek som jag vill dela med mig av.

Men tror ni jag får det? Icke då.. Vet att det fanns ett par personer som ska stå mig nära, men som av olika anledningar inte gör det, som fick problem.
Jag kände att då jag iallafall har lite kunskap om just den typen av problem, så ville jag hjälpa.

Sagt och gjort. Jag tog kontakt och sa att jag vill hjälpa. Men tror ni dessa personer ville ta emot min hjälp?
Rätt igen. Det ville dom inte, därför att det finns ett ordspråk som heter ”som man känner sig själv, känner man andra” Och då dessa personer är sådana att dom inte kan låta andra lyckas eller om man har något som dom saknar, ja då ska det smutskastas. Snackas skit.. Så det är klart dom inte ville ha hjälp. Dom tror att jag ska vara som dom. Ta reda på saker, för att sen kasta det i ansiktet på dom när dom är som mest sårbara…

Men en sådan sak skulle aldrig falla mig in. Jag vill hjälpa..

Visst kan jag vara avundsjuk, men jag låter det inte gå så långt att jag låter det påverka mitt liv negativt. Vill jag ha något som någon annan har, som gör mig avundsjuk, försöker jag så långt det går att skaffa mig det själv.

Vägrar att bli en bitterfitta.. Därför vill jag döda Jante. Begrava honom långt under jorden.

Vad säger ni? Vill ni hjälpa mig att döda Jante??

Kram

Godmorgon på er kära vänner. Idag behöver jag er hjälp. Iallafall från er som är insatta i politik.

Själv är jag värdelös på det, orkar inte engagera mig vidare i detta i mina ögon totalt ointressanta fenomen. I mina ögon är alla partiledare av samma skrot och korn. Alla säger en sak, men gör en helt annan när dom väl kommer till makten. Det sägs att makten ska vara folkets, då undrar jag varför alla partiledare försöker roffa åt sig makten själva? Varför lyssnar ingen politiker verkligen på vad det svenska folket vill ha?

Det jag nu vill ha hjälp med är att få veta vad dom olika partierna står i olika frågor.
Ta exemplet sjukvården? Kan man verkligen lita på sjukvården numera eller är det sparkrav som lyser igenom även där?

Kan man lita på att sjukhusen och läkarna gör rätt bedömning?
Tyvärr tror jag inte att man kan det. Min kusin fick tyvärr sätta sitt unga liv till, för att läkarna inte fattade, inte lyssnade, inte gjorde en ordentlig undersökning. Allt för att spara pengar.

När ska vi ”fotfolket” slå näven i bordet och fräsa ifrån? Ska verkligen sparivern få gå ut över unga människor så att dom förlorar sina liv, för några futtiga ören? Är det mänsklig behandling?

Någonstans känner jag att jag skulle vilja anmäla Phillipa Reindfeldt för vållande till annans död. Hon är ju trots allt landstingsfinansråd, med allt vad det innebär att spara pengar eller lägga ut pengar på sånt hon anser vara viktigt.

Vad kan vara mer viktigt än att lägga pengar på bra sjukvård, så att inte fler liv behöver gå till spillo på grund av läkarslarv,som i fallet med min kusin.

Där var det solklart fall av läkarslarv. Dom påstod att hon hade bihåleinflammation. Tjejen skakar, håller på att falla ihop för att benen inte bär henne och hon spyr som en gris?
Icke då, bihåleinflammation.. Jodå, nog är det bihåleinflammation. Hem och ta en alvedon.

Tjejen ligger på en brits, faller in i medvetslösheten, men det ser inte läkaren. Blir förbannad för att hon inte svarar på tilltal. Inte förräns en annan läkare gör den förste läkaren uppmärksam på att hon är medvetslös börjar det hända saker. Men då var det försent.

Tänk om dom hade sett allt det här från början? Hade hon levt då?

Hjälp mig att bena i det här. Vilket parti är det som lyssnar mest på oss? Vilket parti bryr sig mer om oss medborgare i Sverige än att se sitt eget ansikte på varje löpsedel eller älskar att höra sin egen röst mer än medborgarnas?

Ha för övrigt en bra dag.. Kram

Godförmiddag på er alla fina. Återigen har det blivit så att jag inte skrivit på ett tag, men det har sina orsaker. Inte på grund av lathet, utan på grund av tragiska omständigheter.

I fredags var vi ute ett gäng tjejer på Vapiano på Kungsbron i Stockholm. En helt otroligt bra restaurang. Servicen ska vi inte prata om. Underbar. Visste bara att jag ville ha ett glas rött till maten, men då jag själv är dålig på viner bad jag om hjälp.

Jag talade om för killen i vinbaren vilket vin jag föredrar hemma och bad att få något som liknade det. Han hade en liten privat vinprovning med mig där och då..
Helt fantastiskt.. Det slutade med att jag fastnade för ett vin som heter Club Privado.. Inte att förknippas med Club Privé, som en kompis trodde jag ville ha när jag bad henne köpa ett glas till..

Ett rökigt vin, otroligt gott. Vi hade en otroligt trevlig kväll där. Kommer gärna tillbaka till samma ställe igen.. Så tack alla tjejer för trevligt sällskap. Med tanke på vad som senare hände under helgen känns det skönt att få ha den kvällen i minnet..

I lördags var vi över till mina svärföräldrar för att äta gemensam middag. Eriks syster, som normalt bor i London var över på sin årliga semester, så vad kunde väl vara bättre än att göra två flugor på smällen..

Äta god mat i gott sällskap. Kan det bli bättre?
Även den kvällen blev lyckad.. Tills min telefon ringde…

Det var min mamma som ringde. Har inte haft kontakt med henne på nåt eller 2 år på grund av diverse orsaker, som jag inte går in på här.
Hon ringde nu iallafall och sa att hon hade något tråkigt att berätta och min första tanke, helt naturligt, var att nu är min mormor död.. Tanten ska ju iallafall fylla 88 år, så det hade ju fallit sig naturligt..

Men nehej då, inte mormor.. Utan jag fick veta att min 24-åriga kusin Sarah nu låg på NIVA på KS med hjärnblödningar. Och utgången verkar vara given. Läkarna har tydligt sagt att det finns inte mer att göra än att invänta att även hjärtat ger upp..

Så fruktansvärt tragiskt. En ung kvinna, som hade hela livet framför sig..

Var över på KS tillsammans med mamma igår och fick ta mitt farväl av henne..
Mina tankar går till min moster i denna svåra stund. Hennes enda barn.
Må hon finna styrkan i att klara detta trots allt..

Så nu sitter jag här och bara väntar på samtalet som talar om att nu är det slut..

Därför vill jag uppmana er alla att ta hand om varandra. Visa er kärlek till varandra, för ni vet ju inte när det tar slut. Livet kan vara så oerhört bräckligt.

All kärlek.. Kram 

Godmorgon. Sitter här i min ensamhet och tittar ut över ett grått Stockholm. Det har regnat inatt.
Det är mulet, men ändå strax över 20 grader varmt.

Igår var jag med min duracellkanin på bio. Nu äntligen fick hon se Shrek 3D med svenskt tal. Men när jag frågade henne efteråt vad hon tyckte om filmen fick jag till svar att sååå himla rolig var den inte. Nehe, men nu har hon iallafall fått se den..

Innan vi gick in på bion satte vi oss en stund på Konserthustrappan och njöt av solen och Sanna mumsade glass.. Hur skönt som helst med egentid med henne..

Jag har en fråga till er. Hur långt ska man gå när det gäller att visa någon respekt?
Ett exempel: Det finns personer i min närhet som jag vet bara avskyr det här med tatueringar och dom anser att det är att förstöra sin egen kropp. Det är fult och motbjudande.

Jag köper att dom tycker så. Jag har en tatuering på högerarmen som föreställer en elefant. Den försöker jag i möjligaste mån dölja när jag vet att jag ska vara i närheten av dessa personer.
Jag har haft den i 18 år nu. Något längre än vad jag känt dessa personer, vilket innebär att dom har aldrig sett mig utan tatuering.

Men frågan är, då jag vet vad dessa personer tycker om tatueringar, bör min respekt för deras tyckande gå så långt att jag inte gör någon ny tatuering, även om jag vill ha en ny? Eller ska jag göra som jag gjort tidigare, dölja den i närheten av dom?

Jag anser att då det är jag som ska bära tatueringen och det är min kropp, så bestämmer jag själv.
Jag tycker att det är att gå till överdrift om jag ska strunta i att tatuera mig, bara för att vissa inte gillar det. Däremot kan jag dölja den som sagt var, av respekt.

Men inte strunta i att göra en ny om det verkligen är vad jag vill..

Vad tycker ni?

Kram

Godmorgon på er alla fina. Har fått sova hyfsat inatt iallafall.

Igår var jag som sagt på Skansen med ungarna.. Eller vänta.. Nej, jag var på Skansen med Skalman och en duracellkanin.. För så var Sanna. Hon var som en duracellkanin på uppåttjack. Och så var Andreas, som Skalman fast utan klockan.
För hon sprang runt som en galning och skulle titta på det ena djuret efter det andra. Medans Andreas i sin tur såg ut som om han ville ta en powernap på varenda parkbänk han såg.. Men tro inte hon gjorde som vi andra gör, tar rundan som man ska så man hinner se alla djur..

Nej då nej då.. Här skulle det ses älgar, för att sen titta på lillskansen, för att sen se björnarna, tillbaks till älgarna, uttrarna, sälarna, älgarna igen, lodjuret, lillskansen, uttrarna igen..

Ja, ni ser ju själva. Ingen logik. Bara en massa spring i benen.. Jag och min Skalman försökte hänga med så gott det gick. Lätt var det inte, men vi tappade ju aldrig bort varandra iallafall.. Så inget svinn denna gång heller.. Tack och lov..

Till slut bestämdes det iallafall att vi skulle ta oss ner till torget, där alla karuseller finns.
Men har ni tänkt på vad många lekplatser det finns på Skansen som bara måste lekas med, på vägen till torget?

Först var det ju bilarna på Bollnästorget som bara måste styras av Sanna. Jag och Andreas satte oss på en parkbänk för att vila benen liten, så jag gav Sanna en tjuga att åka för. Hon sprang iväg,gladare än gladast. Men kom tillbaks efter ett par minuter med en uppsyn som skulle kunna skrämma iväg ett åskmoln, utan att ge ett pip ifrån sig.

Försökte förtvivlat få reda på vad som hänt, men hon bara grät och menade på att killen som skulle ta betalt hade inte förstått henne när hon kom fram och sa nåt i stil med: Mmmmm…

Hade faktiskt väldigt svårt att hålla mig för skratt, men jag tror att även om jag nu känner min dotter, så hade jag nog haft  svårt att förstå vad Mmmmmm betyder, om hon kommit fram till mig och sagt så..

Hon drog med mig till dessa bilar för att få hjälp och folk i vanlig ordning stirrar. Och då menar jag inte bara stirra för att barnet skriker, utan stirrar ogillande. Såg framförallt två kvinnor som stirrade på Sanna med avsmak i blicken där hon kom med tårarna trillandes och snoret hängandes. Åh, vad jag ångrar att jag inte stirrade tillbaka med samma avsmak i min blick mot dom två..  Det här börjar bli vardagsmat för oss. Att folk stirrar. Men det är fortfarande lika jobbigt..

Tack och lov höll jag mig lugn iallafall och på så sätt kunde jag till slut få Sanna lugn och hon äntligen kunde få åka på dom älskade bilarna..

När hon fått åka dessa bilar 4 gånger, så sa jag att nu måste vi börja röra på oss, mot torget. Det började nämligen bli väldigt mycket folk. Allsång på Skansen heter ett program som sänds på tisdagar och naturligtvis var vi där på en tisdag…

Hon hörde hur artisterna spelade på scenen och ville dit och kolla. Men på vägen dit hann hon med en liten lekpark att springa omkring på.. Alltså, den där ungen har näsa för sånt, för faktum är att jag har aldrig sett den där lekparken förut. Kan hända den är ny för i år, men hur hittade hon just den, just där, just då?

Där stannade hon en stund och lekte. Till och med Andreas sprang omkring där, så det var ju bra. Han som annars alltid föredrar att leka Skalman.. Det vill säga, ta det lugnt.. Gärna ta en powernap någonstans på vägen, på någon bänk som sagt..

Nåväl, när hon hade lekt färdigt där, så hörde hon att musiken drog igång igen och ville dit. På vägen dit, ytterligare en gång, hittade hon nu en liten blomsterpark där det flög omkring fjärilar, så där ville hon stanna och titta och gå omkring.. Stannade kanske 5 minuter, för nu drog musiken på scenen igång ordentligt, så nu ville hon dit. Hon sprang i förväg och jag och min Skalman kom efter, gåendes, långsamt.. Hittade henne nästan framme vid scenen. Där ville hon stanna och titta på när dom sjöng. Jag förklarade för henne att dom just nu bara repeterar för att sedan, om några timmar, stå där och spela på riktigt så att säga, och så länge kan vi inte stanna. Hon gav med sig, så vi började återigen vår vandring mot torget.

Men kan ni gissa vad hon hittade på vägen dit?? 

Ja, ni gissade alldeles rätt.. Hon hittade ytterligare en lekpark, där hon ville leka. Där åkte hon rutchkana, sprang i en labyrint för att sedan stanna framför en gungbräda som hon absolut ville gunga på. Just då var den upptagen av två killar som gungade och både jag och Skalman försökte få henne därifrån. Han genom att vilja dra henne, jag genom pedagogiska argument. Inget hjälpte kan jag ju säga.

Till slut fick vi med henne genom att locka med att hon kunde få åka kättinggungan på torget istället. Och då blev det åter fart på min lilla duracellkanin på uppåttjack.

På torget så skulle vi köpa biljetter då, men dom kan endast köpas via alla dessa lottstånd som finns där. Så naturligtvis ville Sanna ta en lott. Hon hade spanat in en leksakskarusell som hon bestämdes sig för att den skulle hon vinna. Men då den var förstapriset och du kan köpa typ tusen lotter x 20 kronor för en remsa och ändå inte vinna förstapriset, så kan ni ju räkna ut själva hur oddsen är för det… Men hon hade bestämt sig och så började det igen. Ilska, frustration över att endast vinna 3:de pris, tårar som sprutade och snor som hängde. Tänk er Helena Bergström, så förstår ni vad jag menar..

Dramaqueen på högsta nivå..

Och som vanligt, folk som stirrade. Till slut var jag tvungen att förklara för tjejen i ståndet att Sanna har ADHD, och tack och lov mötte jag nu en tjej som förstod. Hon hade nämligen ADHD själv. Gud tack för att få möta en förstående människa..

Efter många om och men så fick jag tillslut Sanna därifrån genom att köpa dessa biljetter så att hon och Andreas kunde åka kättinggungan..
Sen hade Skalman och duracellkaninen bestämt att vi skulle spela på chokladhjulet.
Och ja, det gick väl bra där kan man väl säga..

Två kilo choklad fick vi med oss hem. Men även där vid chokladhjulet så fick Sanna sitt 3:de utbrott. Hon gillar inte just den chokladen vi vann, utan ville ha enbart mjölkchoklad.
Så där står jag med två ungar som vill två olika saker. Vem ska man tillfredställa i ett sådant läge?

Andreas blev helt förtvivlad och började gråta och skrika nåt om att Sanna minsann alltid ska få det hon vill ha, medans han själv aldrig får det.. Suck.. Som tur var vann vi även 2 stycken 3:de pris, så Sanna blev nöjd med 2 stycken 100 grams chokladkakor och Andreas kunde stolt få bära den stora tvåkilos chokladen.
Så var alla nöjda och glada.. Men gissa om jag var trött, både i själen och i benen..

Tack och lov hade Erik varit så snäll att han kom till Skansen för att hämta upp oss efter sitt jobb, så jag slapp åka med dessa två illbattingar på buss och tåg hem..

Försökte prata med Erik igår igen, om ett tips jag hade fått av en väninna. Men det gick inte. Han slog ifrån sig direkt och menade på att jag har ju aldrig sagt till honom förut om exakt vad det är jag vill ha hjälp med.. Vilket jag inte gjort annat dom senaste två åren…

Det går inte att nå fram till honom och få honom att förstå. Så vad kan jag göra?

Nu ska jag iallafall bara ta det lugnt. Barnen sover fortfarande och jag njuter av tystnaden och lugnet som rådet just nu..

Ha en underbar onsdag.. Kram

Godmorgon på er alla fina. Det regnar idag också, vilket jag tycker känns trist. Vill ha mer sol och mer värme. Har bestämt mig för att inte klaga hur varmt det än blir, då vintern var,  i mina ögon, fruktansvärd.

En gång i tiden hade jag bestämt mig för att när jag är 40 så ska jag ha ett hus i Spanien någonstans som jag kan åka till den första oktober varje år, för att sedan komma tillbaks till Sverige runt den sista april. Men det sprack.. Är snart 43 och har inte kommit ett steg närmare det huset, så jag får stå ut med att det är kallt typ året runt i det här landet..

Nåja, skit samma. Det var inte det som mitt inlägg skulle handla om utan jag tänkte berätta lite om vad som hände igår.

Hade en tid bokad hos frisören klockan tio, för att bleka slingor i håret. Hade ju försökt att skaffa en blond frisyr nu till sommaren, men det misslyckades. Jag blev rödhårig istället och då jag inte gillar den färgen på mig, så färgade jag mitt hår mörkt igen. Också mycket för att min son tyckte jag passade bättre i mörkt.

Men så visade det sig att solen blekte mitt mörka hår så pass mycket att det nu skulle fungera att bleka slingor. Sagt och gjort. Och nu äntligen blev håret nästan så ljust som jag ville ha det. Man ser lite av det röda i det, men det är inte så farligt. Blev nöjd, men sonen gillade det inte. Inte heller maken, som sa att det kunde bero på att dom är så vana att se mig mörk, så dom kanske måste vänja sig vid denna färg också. Dom enda som tyckte jag blev fin var, förutom jag själv, min dotter och ett gäng alkoholister som satt på en bänk..

Jo, faktiskt. När jag var på väg hem så passerade jag dom, varpå en av dom ropade Hej till mig. Jag hälsade tillbaka och sen fick jag höra: ”Vad vacker du är”..

Där har jag passerat dom massor av gånger, men inte förräns jag blev blond fick jag veta att jag var vacker.. Hur ska jag tolka det, tycker ni??
Jag tog det som den komplimang det var menat och kände mig ännu finare..

En av anledningarna till att jag blekte slingor, var för att det var planerat för en utgång igår. Men det hade blivit ändrat, så vi var ute i fredags istället. Var på en grekisk restaurang på söder, som hade helt fantastisk mat. Faros hette den. Underbara kypare också. Jag var där med Jeanette och Camilla. Två underbara väninnor som jag hade förmånen att få lära känna på en bloggträff anordnad av Magdalena Graaf, i januari.

Så istället för utgång i går så bestämdes det att hela familjen skulle gå på bio istället. Tänkte se Shrek den 4 i 3D. Med svenskt tal, då Sanna annars har väldigt svårt att hänga med i vad som händer.
Sagt och gjort, jag bokade 4 biljetter till klockan 15 på Rigoletto i Sthlm. Var där en timme innan för att hämta biljetterna.
När filmen sen började så visades den med engelskt tal iallafall.. Hallå? Vi hade ju köpt till filmen med svenskt tal?

Såg att det var några föräldrar som sprang ut och sa till. Filmen stoppades och vi väntade på den svenska versionen. Då kommer det in en tjej och talar om att licensen för att få visa den på svenska hade gått ut och att dom mailat om att få ny licens så vi kunde se filmen. Sa att om 10 minuter så får vi svar.

När så tio minuter hade gått, kom hon in igen och sa att, tyvärr kunde dom inte få tag i filmbolaget för att låsa upp filmen, så nu hade vi två val. Antingen gå nu och då få pengarna tillbaks eller se filmen med engelskt tal och bli kompenserade med nya biljetter som plåster på såret. Jag frågade Sanna vad hon ville, då det är hon som har svårast att förstå engelskan.

Hon ville sitta kvar och se filmen ändå. Jag sa till henne att hon kommer ju inte förstå vad dom säger, men det struntade hon i. Så vi satt kvar och tittade på filmen.
Men det kan jag ju säga att det där med 3D effekten inte var så där hopp-i-höjden bra att se.

På vissa ställen var det som att se den utan 3D och på vissa ställen var det helt fantastiskt..

När filmen sen var slut, så skulle vi då gå till kassan för att få ut nya biljetter.
Och här måste jag faktiskt ge en ros till SFbio, för att vi fick nämligen 2 nya biljetter. Var..
Totalt 8 biljetter.. Att användas inom 3 månader visserligen, men bättre än inget alls, eller hur?

Och eftersom det regnar och är allmänt tråkigt väder ute idag, så har vi bestämt att gå på bio även idag. Draktränaren. Ska se om den finns i 3D med svenskt tal.. Den kan vara skitkul att få se i 3D.
Jag och Andreas såg den som vanlig film och effekterna i den filmen tror jag kommer bli fantastiska..

Så håll tummarna på att den filmen finns att se med svenskt tal i 3D..

Kram på er..

Godmorgon på er. Igår kom min älskade dotter äntligen hem igen. Efter att ha tillbringat 4 veckor med farmor och farfar, med undantag för en natt hemma, så är hon nu hemma igen för att stanna..
Brun som en pepparkaka var hon..

Andreas, som annars alltid bråkar med henne, gav henne en kram. Det märktes att även han saknat henne. Dessutom hade Sanna, som vet vad Andreas gillar, skapat en baseballklubba till honom, att använda vid en eventuell zoombieinvasion. Så kramen var väl till största delen som ett tack för klubban..

Men trots att jag saknat henne och tycker det är skönt att ha henne hemma, så fick jag ändå ett litet utbrott på henne redan igårkväll. Hon hade nämligen glömt en teckning i farmors bil. En teckning som var menat som en present till mig.

Hon satt på stolen i köket och grät hejdlöst och försökte med alla medel få mig att ringa farmor för att be henne vända tillbaks hit så att hon kunde ge mig presenten.
Jag försökte i min tur förklara för henne att klockan var en bit efter 11 på kvällen så jag trodde inte att farmor skulle vända om.
Sanna blev om möjligt ännu mer ledsen och vägrade att lyssna på något jag sa alls. Jag försökte och försökte förklara, men det var som att prata med en vägg.

Till slut ruttnade jag och stängde in mig i sovrummet. Efter några minuter gick jag ut igen och då äntligen hade hon lugnat sig så pass att hon kunde lyssna..

Jag fick henne till slut att förstå att farmor kommer inte vända om, bara för att Sanna ska få ge min present till mig, däremot kan jag ringa farmor och kolla om hon kan leta efter teckningen, spara den, så åker Sanna och Erik ut i eftermiddag och hämtar den.

Det blir lättast så, eftersom Erik har bilen då han jobbar.
Sagt och gjort, jag ringde farmor som mycket väl kunde tänka sig att kolla efter teckningen och spara undan den åt henne..

Så vi får se hur det blir idag.. Ännu har hon inget sagt om teckningen.
Just nu sitter båda två i sovrummet och prata och dom håller en låg nivå på pratet. Hoppas det håller i sig hela dagen, att dom kan umgås utan att börja bråka.

Nu ska jag fortsätta här hemma. Har tvättstugan idag, sen blir det utgång ikväll. Ska träffa två av mina väninnor jag lärde känna på Maggans bloggträff i januari.

Ibland kan det vara rätt skönt när man bara är ett par stycken som sitter och snackar..

Ha en härlig fredag och helg.. Kram