Hallå igen alla fina. Vet att jag lovade er en utförlig beskrivning av hur min helg varit, men jag känner att det jag skriver om nu är så himla mycket viktigare att få ut än min helg.

Det är val snart och ur den synpunkten vill jag att invånarna i Österåkers Kommun ska få veta hur politikerna i kommunen behandlar sina medborgare. Jag vill verkligen inte ha kvar det borgliga styre vi har i kommunen idag. Nu pratar jag inte om riksdagsvalet, utan om kommunvalet.

I 2 års tid har min dotter haft taxi till och från skolan. Hon har under dessa 2 år alltid åkt ensam då hon inte är mogen för att ha samåkning med människor hon inte känner och fortfarande inte är mogen för det. Det har fungerat klockrent. I 1 års tid har hon haft en och samma chaufför på morgonen och en chaufför på eftermiddagen. Det har också fungerat klockrent. Har jag behövt ändra någon taxitid har jag som förälder kunnat ringa till en speciell person på Taxi 020 och gjort nödvändiga ändringar. Har också fungerat klockrent.

I torsdags ringde morgonchauffören till mig och frågade om det var möjligt att min dotter och nu även min son, ska hämtas klockan 7,05 på måndagsmorgonen. Naturligtvis svarade jag nej. Dom ska hämtas 7,45. Chauffören misstänkte att det var så det var och trodde att någon hört fel eller helt enkelt skrivit nollan istället för 4:an. Det är mänskligt att fela.

Då min son nu fått plats på samma skola, så tänkte jag i mitt stilla sinne att jag skulle vara smart och spara in lite pengar åt kommunen genom att låta Sanna och Andreas dela taxi till och från skolan. Det vet jag fungerar även för Sanna då hon är trygg med sin storebror.

I fredags förmiddag ringde chauffören upp mig igen. Nu för att berätta att han varit i kontakt med den person på Taxi 020 som håller i det här och fått veta att Österåkers Kommunpolitiker bestämt sig för att dra åt svångremmen och göra vissa besparingar. Och i det här fallet så har dom då bestämt att mina barn ska hämtas upp 7,05 för att sen åka runt i kommunen och hämta upp andra barn och sen bli körda till skolan. Gissa om jag blev förbannad.

Jag ringde upp sagda person på 020 och fick samma svar av honom som chauffören fått. Jag fick namn på den i kommunen som handhar detta med skolskjuts men fick veta att denne var sjukskriven. Fick då ett annat namn, Sofie Enander. Ringde upp henne och frågade rent ut: Vad i helvete är det som pågår?

Berättade om min dotters svårigheter med att ha samåkning med okända människor och hur det tar energi från henne. Energi som det tar min dotter drygt 1 ½ timme att återfå. Vilket betyder att hon måste lägga sig och vila det första hon gör när hon kommer till skolan. Jag berättade också om hur stor besvikelsen skulle bli hos min dotter om hon gått hela morgonen och väntat på att få träffa den eller den på vägen till skolan och det sen inte blir så av en eller annan anledning. Sofie frågade då mig om det inte kanske var så att det skulle vara bättre för mina barn om dom blev hämtade sist? Jag var faktiskt tvungen att ta luren från örat och stirra på den, för jag trodde inte jag hört rätt. Hade hon verkligen inte fattat vad jag sagt till henne? Så korkad får ingen vara.. Jag var jävligt förbannad rent ut sagt. Sa till denna Sofie att om det inte står en taxi utanför vår port 7,45 på måndagmorgon så kan kommunen räkna med att jag tar kontakt med en advokat och inlämnar en stämning gentemot kommunen.

Några timmar senare ringde personen från Taxi 020 upp mig och berättade att Österåkers Kommun nu fattat ett nytt beslut som gör gällande att mina barn ska hämtas 7,45 utanför porten för att tillsammans åka till skolan, utan att hämta något annat barn på vägen dit.

Nu ska ni få något att fundera på i den text jag skrivit här ovan. Men är det någon som kan se det jättefel kommunen gjort i allt det här?

Jag öppnar upp kommentarsfältet, så ni behöver inte vara registrerade för att få lämna en kommentar. Men det ska bli kul om ni ser samma fel som jag..

En annan sak som gör att jag idag via Facebook efterlyst en förbannat bra advokat är att i våras så fick vi igenom att få avlastning i form av ett korttidsboende.
Ett korttidsboende som barnen åker till och som möjliggör att jag och min man kan försöka återuppta vår tid tillsammans,bara vi två. Vi fick beviljat 4 dagar per barn och månad. Tyvärr gick det inte så där jättebra med planeringen att sonen kunde få åka dit redan på fredagen och åka hem på måndagen, för då räknas det som 3 dagar och då han ska vara där varannan helg så blir det väldigt knasigt. Så vi sa att vi kan lämna honom där på lördagsmornar och så åker han direkt hem eller till skolan på måndagsmorgonen.

För Sanna blev det lättare då hon bara kan vara där var 4:de helg och då åka redan på fredagen och åka till skolan på måndagen. Allt detta för att jag och min man ska få avlastning och kunna vårda vår relation alternativt ha egen tid.. Då våra barn har diagnoser och därmed speciella behov så kändes detta otroligt skönt att få hjälp med.

Idag fick jag en räkning från Österåkers Kommun. En räkning som gör att jag ska BETALA för maten på detta ställe för mina barn. Frukost lunch och middag… ?????

Det här är ingen information vi har fått från kommunen. Jag ringde till detta korttidsboende för att höra mig för om vad som gällde. Fick då veta att det är inte korttidsboendet som kräver dessa pengar av föräldrarna utan dom får pengar från respektive kommun. Och kommunen kräver då i sin tur pengar av föräldrarna för att dom ska få avlastning???

Ja, visst får vi avlastning i form av att vi inte behöver ha barnen runt oss 24/7. Men istället anstränger man vår ekonomi på det här sättet. Vad är vitsen? Då kan jag lika gärna hålla ungarna hemma. Vi får ju ändå skicka med pengar varje gång dom ska dit för att dom ska få möjlighet att hänga med på diverse aktiviteter som korttidsboendet anordnar varje gång. Nu ska vi även betala för maten på ett ställe som är sagt ska fungera som avlastning för familjer som har barn med speciella behov.

Då tycker jag att det är bättre att vi håller dom hemma, för då kan vi själva välja om vi vill göra någon aktivitet med barnen eller om vi bara vill sitta hemma och mysa.

Återigen så har då dessa kommunpolitiker dragit åt svångremmen där det känns som mest och där det egentligen behöver läggas mest pengar. Nämligen barnen. Barnen i kommunen, som nu får lära sig den hårda vägen att buffla sig fram genom tillvaron är det enda som gäller. Att roffa åt sig, att skoningslöst skita i om någon råkar stå ivägen. Bara dom får som dom vill..

Fortfarande någon som undrar varför så många ungdomar härjar omkring på stan, bråkar, rånar, våldtar och förstör? Inte jag kan jag säga. Jag är inte ett dugg förvånad.

Imorgon är det jag som ska leta upp en jävligt bra advokat, för nu ska kommunen få sin feta stämning på halsen, för så här behandlar man inte barn med speciella behov. Man behandlar inga barn på detta sätt. Läs bara vad jag skrivit om kommunpolitikers idiotiska beslut om barnen i Dyvik här.

Hade så hoppats på att klara av att skriva om positiva saker 7 dagar på raken, så jag är ledsen att jag misslyckades med det. Jag hoppas däremot på att jag lyckas stoppa dessa idiotiska kommunpolitiker som inte verkar ha någon som helst verklighetsförankring, från att få sitta kvar på sina platser i valet nästa månad.

Tack. 

Idag har det inte varit en rolig dag att vara mamma till Andreas.

Vi skulle iväg till Västerås idag, han och jag, för att köpa en sak. Sen skulle vi tillbaka till Stockholm för att gå på bio på kvällen. Premiären på Shrek 4..
Började redan imorse.. Då han hela tiden drog upp rösten till ett pipande och menade på att så sa du inte.. Jo, just så sa jag att vi skulle göra. Och just den där pipande rösten, åh vad jag hatar den. Låter värre än en fjolla som får sina pungkulor klämda.. Det kryper i kroppen på mig, för inte nog med att den är pipig, han låter fruktansvärt gnällig samtidigt..

Fortsatte hela tågresan, ”är vi inte framme snart. Du sa ju inte.. ” osv..
Samma sak på tågresan hem. Skulle ladda våra mobiler, då han säger att han inte kan titta på youtube samtidigt som den laddas, varpå jag försökte förklara att om han stänger ner…

Längre än så kom jag inte förräns han blev arg och började väsa nåt om att jamen då kan ju du ta tillbaka telefonen då då.. Men snälla Andreas, det var inte så jag menade.. Jo det var det, fick jag till svar.

Under bion var han dock tyst. Skrattade gott åt skämten som levererades, men det känns rätt skönt att det nu är den sista Shrekfilmen som visas..

Och sen då? Jo, kom hem här. Andreas visste att jag hade skaffat ett kort som gjorde att jag kunde ladda ner betalappar till min telefon och ville att jag skulle göra likadant med hans. Försökte då förklara att jag måste intstallera hans telefon på hans dator först och sen köpa en likadant kort till honom. Och det kan jag inte göra förräns imorgon.

Jaha, då var det fel också och jag var bara en enda stor fet äcklig gris.

Just det, på väg till bion fick han mig att brista i gråt, då han påstod att eftersom vi inte vill lyssna på just det han just där och då vill spela upp och vi inte fattade att vi måste stänga fönstet i bilen för att höra, så älskar vi inte honom. Vi vill egentligen inte ha honom och vi skiter i honom..

Jag bara kände att nu är det fan i mig nog. Jag kunde inte låta bli, men jag brast i tårar och förklarade för honom att nu måste han sätta sig in i vad det innebär att vara bärare av dom diagnoser han har, för jag orkar inte mer. Då, men först då insåg han vad han hade gjort och kom krypandes. Skulle kramas och klappade mig på kinden. Men jag vet att imorgon är det samma sak igen. Han skriker och gapar och gnäller om att vi inte älskar honom om inte vi är vid hans sida hela hela tiden.

Har förklarat för honom att den som får den absolut mest uppmärksamheten i det här hemmet är Andreas. Sanna blir satt på undantag många gånger, tyvärr..
Måste snabbt nu hitta en lösning på det problemet, men hur??  Det är frågan..

Var var vi? Jo, telefonerna.. Jag hade laddat ner två appar, en som gör att man ser gammal ut och en som gör att man ser extremt fet ut. Jag provade genom att ta foto på Erik och göra honom gammal och sen fet. Synd att man inte kan göra båda samtidigt.. Fast nu när jag tänker efter så kanske man kan det. Måste testa..

Åter till telefonen. Andreas höll på att skratta ihjäl sig när han såg bilderna på sin pappa och ville ta ett foto på mig. I vanliga fall håller jag mig helst bakom kameran, men ställde upp för en bild iallafall. Tyvärr visade det sig att bilden blev för mörk. Man såg knappt någonting och det skulle jag försöka förklara för Andreas, men som vanligt fick jag bara hälften sagt, sen kom utbrottet.

Jag var en liten löjlig figur som tror att min Iphone är gjord av glas och är överdrivet försiktig med den. Och så störtade han iväg.
Men snälla, jag försökte förklara att bilden blev för mörk och att han skulle försöka ta en ny bild där det är mer ljus i ansiktet.

Men som sagt var, så långt kom jag aldrig. Och nu sitter jag här och försöker tänka ut en bra annons till Blocket.

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara den där pedagogiska mamman hela tiden. Jag har inte varit ifrån något av mina barn nu på 4 månader. Om inte ännu mer..

Nu tänker ni kanske att jamen det har inte jag heller.. Men tänk då på att jag menar att mitt jobb är mina barn. Vilket innebär att åtminstone ett av barnen har funnits vid min sida 24/7 sen i början på mars.. Många av er har ju ett arbete att gå till vilket gör att ni inte har era barn i hasorna hela dagarna, vilket jag alltså har..

Hoppas det här har gått över till imorgon. Men jag är tveksam. Om det har det, så kan jag ändå inte slappna av. För det kommer säkert något annat för honom att reta upp sig på..

Nu ska jag ta ett glas rosé och en cigg, sen är det sängen som gäller.

Godnatt på er alla fina vänner.. Kram

Godmorgon på er. Hoppas ni hade en bra midsommar igår..

För det är mer än vad man kan säga att vi hade. Jag hade förberett Andreas på att vi skulle åka ut till ett helt nytt ställe som ingen av oss varit på förut. Har sett bilder på det stället och det såg så himla fantastiskt ut..
Men så igår morse när jag skulle väcka Andreas så slog han bakut direkt. Han ville inte åka någonstans. Som vanligt..

Han visste om det här och han hade gett sitt medgivande till det, men ändå protesterade han och menade på att han inte alls hade samtyckt. Och det här är så typiskt för barn med diagnos.
Att inte kunna se helheten. Utan bara för stunden, här och nu.

Och här och nu så ville han inte åka, men vi stod på oss och sa att vi skulle åka iallafall, så till slut fick vi upp honom och fick honom att klä på sig.. En bedrift bara det..

Från början hade vi tänkt att åka dit lagom till dansen runt midsommarstången skulle börja vid 14,30 för att sen äta grillbuffén som skulle serveras vid 18-tiden. Men ändrade oss till att åka redan vid 10,30-tiden, så vi kunde få äta lunchbuffén istället, för på så sätt kunde vi iallafall få i oss typisk midsommarmat..

Det här stället skulle ligga 7 mil från Stockholm, men det var betydligt längre än så.. Tror jag iallafall, för inte tog det knappa timmen att köra dit.. Det tog längre tid än så..

Nåväl, vi kom dit, åt av lunchbuffén och bestämde oss för att spela lite minigolf då det var någon timme kvar innan dansen skulle börja.
Under tiden som vi spelade minigolf började så myggorna att anfalla. Och då menar jag verkligen anfalla. Det gick inte att rädda sig undan dom, hur vi än gjorde. Myggorna var riktiga agressiva..

Andreas fick totalspel på dessa myggor och började utföra någons slags myggdödardans på golfbanan, samtidigt som han grät och mådde dåligt. Så han genomförde aldrig spelet fullt ut.

När vi väl var klara med golfen, så var det inte många minuter kvar, så vi gick ner till den gräsmatta där midsommarstången stod. Även där blev vi anfallna av dessa ilskna mygg.
Jag hoppades på att Andreas skulle stå ut några minuter till, så att vi iallafall kunde få vara med på dansen, men han bara gnällde och gnällde och började nästan att slå på oss för att få oss att åka hem.

Vid just det tillfället kände jag bara, att jag säljer ungen. Jag ville stanna och fira äkta svensk  midsommar, men inte med en gnällig unge vid min sida.
Dessutom verkade det inte vara särskilt mycket folk som hade samlats på gräsmattan. Men jag ville ändå stanna, åtminstone en kvart, tjugo minuter till.
Andreas betedde sig som om han höll på att dö. Jag som känner honom, vet att så här gör han för att få sin vilja fram.

Vid ett tillfälle hade han dessutom kastat sin sko rakt i ryggen på Erik, bara för att få åka hem, men jag stod på mig. Jag tänkte att den här gången ska jag inte ge med mig.

Jag har så många gånger fått höra att jag måste vara konsekvent med barnen, annars tar dom över. Så jag bestämde att nej, den här gången så bestämmer jag och jag vill stanna.

Men sen kan man ju fråga sig vad som är bäst, att ha en unge som slår på en hela tiden, som gnäller, skriker och beter sig allmänt illa åt, eller att packa ihop och åka hem?

Då dom flesta människor inte förstår hur det är att leva med diagnosbarn så upplevs barnen som otroligt ouppfostrade och jag hade definitivt ingen lust att alla som var där skulle tro att min son är ouppfostrad, så till slut blev jag förbannad, tog mina skor i handen, vände mig mot Erik och Andreas och tackade så jävla mycket för den här midsommaraftonen. Jag var väldigt sarkastisk i min ton, men jag var trött och besviken också..

Men jag totalruttnade på allt. Kändes som om midsommaren blev ett sådant misslyckande att jag nog aldrig mer vill fira den. Jag orkar helt enkelt inte mer.

Jag älskar mina barn över allt annat på denna jord, men fan vad jag önskar många gånger att jag sluppit få barn med diagnos. Istället fått barn som man kan resonera med och som förstår att ibland så är det bara så att man måste gilla läget.
Men det går inte.. Så då får jag helt enkelt gilla läget, även om jag många gånger känner att nu lägger jag ut en annons om två barn till försäljning.

Ja, det var våran totalt misslyckade midsommarafton det. Vi åkte hem. Ingen dans runt stången, ingen blomkrans i håret och inga blommor att lägga under kudden.

Jag vet iallafall att jag kommer inte åka tillbaka dit nästa år. Vill åka till ett ställe som är garanterat myggfritt.. Just för att slippa liknande situation igen..

Ha en fortsatt trevlig midsommar helg iallafall, alla fina vänner.. Kram

Godmorgon på er alla fina. Vaknade redan vid strax efter fyra men låg kvar i sängen fram till 5, då jag klev upp för att göra lite kaffe. Möter min älskade dotter i köket, som också vaknat och nu var hungrig. Hon fixade i ordning egen frukost  bestående av tre smörgåsar med skinka på..
Min duktiga lilla tjej.. ♥

Igår kväll fick jag ett mail från Skolinspektionen. Ni som följer min blogg vet ju att jag gjorde en anmälan mot Andreas skola i höstas för kränkande behandling och att inte ta oss på allvar samt att strunta i att hjälpa Andreas genom hans svårigheter han har i skolan.

Självklart motsatte sig skolan mot det jag berättat om för Skolinspektionen. Något annat hade jag inte väntat mig. För ärligt, vilken lärare står upp för att den gjort fel? Ingen, vad jag vet..

Nu fick inte skolan skit för den kränkande behandling dom utsatt Andreas för, men dom kritiseras av Skolinspektionen för bristande hjälp.

Så här skriver Skolinspektionen i slutet av sitt utlåtande:

Skolinspektionen kan konstatera att Söraskolan hade kännedom om B:s behov av stöd redan innan han började vid höstterminen 2009. I juni 2009 kontaktades skolan av Österåkers Kommun gällande B:s skolplacering och till ansökningshandlingarna gällande den särskilda undervisningsgrupp vid Söraskolan var även en pedagogisk utredning från juni 2009 avseende B:s skolsituation bifogad. Såvitt framgår av uppgifterna kan Skolinspektionen dock inte se att Söraskolan från augusti 2009 till november 2009 vidtagit stödåtgärder gällande B:s svårigheter. Först i november 2009 är ett åtgärdsprogram utarbetat av vilket vissa stödåtgärder ingår.

Med anledning av ovanstående vill Skolinspektionen klargöra att en placering i en särskild undervisningsgrupp kan vara en relevant stödåtgärd för en elev. Emellertid måste skolan även göra en bedömning av elevens behov och hur skolan på bästa sätt kan möta behovet inom ramen för den särskilda undervisningsgruppen. För en elev med så omfattande svårigheter som i förevarande fall måste skolan självklart skyndsamt utarbeta ett åtgärdsprogram.

Skolinspektionen finner vidare att det utarbetade åtgärdsprogrammet för B har brister. Av åtgärdsprogrammet framgår bland annat inte vem som ansvarar för vilken åtgärd, hur åtgärderna är kopplade till målen för B samt hur åtgärderna ska följas upp och utvärderas.

Av åtgärdsprogrammet ska det framgå vilka elevens behov är, hur behoven ska tillgodoses samt hur åtgärderna ska följas upp och utvärderas. Av Skolverkets allmänna råd för arbete med åtgärdsprogram (SKOLF 2008:25) framgår att ett åtgärdsprogram bör vara både kortsiktigt och långsiktigt och lyfta fram elevens starka sidor.
Det ska också framgå av programmet vem som ansvarar för vilken åtgärd samt uppföljningen. Ett åtgärdsprogram ska inte bara utarbetas om en elev har svårigheter att nå kunskapsmålen, utan även om eleven av andra skäl är i behov av särskilda stödinsatser.

Skolinspektionen kan konstatera att Söraskolan följt upp och utvärderat åtgärdsprogrammet i december 2009. Av dokumentationen framgår att skolan gjort bedömningen att insatta åtgärder inte varit framgångsrika men att skolan även i fortsättningen skulle arbeta med samma stödåtgärder. Av dokumentationen framgår emellertid inte tydligt vilken utvärdering som legat till grund för bedömningen.

Sammantaget finner Skolinspektionen att Söraskolan inte tillräckligt skyndsamt gjort en bedömning av hur skolan på bästa sätt kan möta B:s behov utifrån den kännedom skolan haft om hans svårigheter. Med tanke på B:s omfattande svårigheter borde skolan skyndsamt ha utarbetat ett åtgärdsprogram för B. Vidare bedömer Skolinspektionen att både åtgärdsprogram från november 2009 samt uppföljningen och utvärderingen av programmet har brister. Mot denna bakgrund kritiserar Skolinspektionen Österåkers Kommun för att inte ha följt författningarnas krav vad gäller en elevs rätt till särskilt stöd.

Gissa om detta kändes skönt att få reda på. Det som förvånar mig i det här är det faktum att Andreas, som i detta kallas för B, lärare har lärarbehörighet, har arbetat med den här typen av problem förut, men på något underligtvis undgått sig att lära sig hur man gör ett åtgärdsprogram på bästa sätt och hur man följer upp det. Då kan man ju egentligen börjar undra över om inte läraren kanske ska sätta sig i en egen skolbänk och ta utvecklingskurser för att lära sig ordentligt, så att inte fler elever råkar ut för samma sak.

Kram på er och ett stort Grattis till min fina vän Tjocko som fyller år idag.. Hurra hurra..

Hej på er. Ledsen att jag inte bloggade mer än att kopiera en text och lägga ut den, men jag orkade inte annat igår. Kände mig lite nedstämd, så det var därför. Sen också för att jag vill belysa dom olika diagnoser som finns och som mina barn har.

Trotssyndromet har fallit på Andreas lott, att bära med sig i livet. Hoppas bara han har styrkan att orka leva med det själv.

Båda barnen har ADHD, men det är bara Sanna som har det som huvuddiagnos, medans Andreas har Asperger syndrom som huvuddiagnos. Men båda har diagnoser inom autismspektrat.

Ni kan läsa på om respektive diagnos under dom olika kategorierna som jag har lagt upp.

I kommentarsfältet till mitt inlägg igår så skrev Marlene till mig att hon kommer få veta idag, om hennes dotter har diagnos eller inte, och vad det i sådanafall kan vara med hennes dotter.

Jag hoppas hon får det svar hon önskar sig.

För faktum är det, att det är en sorg att få ett barn med handikapp. Oavsett handikappet..

En sorg, som man bär med sig och som det i fallet med barn som har bokstavsdiagnoser, kan vara svårt att tala om.. Ett barn med Downs syndrom, det syns, likaså om ett barn har en utvecklingsstörning eller en cpskada av något slag.

Det är handikapp som syns. Där behöver inte föräldrar skrika sig blåa för att få till ett samtal om den sorg som kan uppstå över att man inte fått det där friska barnet man önskat sig.
Men blir du förälder till ett barn med bokstavsdiagnos, så får du inte samma krishjälp. Du har inte samma möjlighet till att få prata av dig om den sorg som kan uppstå även där.

Iallafall har jag aldrig fått den möjligheten. Att verkligen få sitta med en terapeut. En terapeut som har kunskap och kompentens att leda mig genom den snåriga stig av LSS och vårdbidrag och allt vad som kan finnas för dessa barn, utan oftast får du leta upp den informationen på egen hand.

För att inte prata om tiden innan du får en eventuell diagnos. Som i vårt fall, där vi gång på gång blev anmälda till socialtjänsten, för att våra barn var utåtagerande och där socialtjänsten inte fattade eller har kunskap om diagnosbarn. Utan bildar sig en egen uppfattning. Vägrar lyssna på föräldrar eller någon annan, utan bara sig själva och kan därigenom orsaka större skada för dessa barn. Vilket också skedde i vårt fall. Man vägrade lyssna på oss. Vägrade förstå att vi ville tala om vår sorg att få inte bara ett, utan två barn med handikapp.

Utan då skulle man genast placera åtminstone ena barnet utanför familjen och på så sätt hjälpa oss att lära oss ta hand om det barnet? Ursäkta, men hur lär man sig att ta hand om ett diagnosbarn i vardagen om man inte får ha det hos sig?

Nåja, det där ligger några år bakåt i tiden, men sitter fortfarande som en tagg i hjärtat, över deras okunskap och ovilja att faktiskt HJÄLPA. Istället stjälpte man familjen.

Men så är det ju, det är en otroligt stor sorg att få ett barn med handikapp, oavsett vilken typ av handikapp barnet har. Men i fall där barnet har ett fysiskt handikapp är det lättare, men ett barn med psykiskt handikapp.. Nej nej, det går inte.. Då fnyser folk bara åt en och fortsätter hävda att det beror på dålig uppfostran, alternativt att diagnoserna överhuvudtaget inte existerar, annat än som hjärnspöken.

För ett barn med psykiskt handikapp, ser ju friskt ut, men det är det inte. Den har en störning i hjärnan. Och den störningen kan ha uppkommit hur som. Behöver inte alls vara nedärvt eller på grund av dåliga hemförhållanden. Även i den mest välbärgade familjen med dom lyckligaste paren kan det förekomma barn med diagnoser.

Så nästa gång ni ser barn som sparkar sina föräldrar i affären, eller lägger sig på golvet och skriker och där föräldrar låter dessa barn göra så. Döm inte innan ni vet. Det kan vara ett barn med diagnos.

Mina barn är det bästa jag har gjort i mitt liv. Jag kommer älska dom härifrån till evigheten och tillbaka och alla varv runt jorden du kan räkna till.

Men jag kommer samtidigt bära med mig min sorg över att jag inte fick det friska barn jag så hett ville ha, men det tänker jag inte skämmas för att jag känner så.

Jag bär mitt huvud högt för mina barns skull. Och jag vet inget annat liv, så jag lever väldigt nära mina barn, hela tiden. Alltid. Och jag älskar varje sekund av det, även det jobbiga..

Kram

 Mina älskade knasbollar.. ♥ ♥

En stor del av barnen med neuropsykiatriska svårigheter får psykiska problem under uppväxten. Depression, ångest och sociala beteendestörningar såsom trotssyndrom (ODD) och uppförandestörning (CD) är vanligt. Beteende och anpassningssvårigheter uppstår som en konsekvens av att barnet inte är moget att motsvara omgivningens (såväl som sina egna) förväntningar och krav. står enligt DSM-IV för Oppositional Defiant Disorder och är det engelska namnet för vad vi i Sverige kallar för trotssyndrom eller oppositionell beteendestörning.

Trotssyndrom (ODD)

ODD

Diagnoskriterier enligt DSM-IV för Trotssyndrom, ODD;

Ett mönster av negativistiskt, fientligt och trotsigt beteende som varat i minst sex månader och tagit sig i uttryck i minst fyra av följande

Tappar ofta besinningen
Grälar ofta med vuxna
Trotsar ofta aktivt eller vägrar underordna sig vuxnas krav eller regler
Förargar ofta andra med avsikt
Skyller ofta på andra för egna misstag eller dåligt uppförande
Är ofta lättretad och stingslig
Är ofta arg och förbittrad
Är ofta hämndlysten eller elak

Ett barn med trotssyndrom saknar förmåga att se sammanhanget, uppfattar inte sin del i det som sker och förstår inte sin skuld. Barnet utvecklar försvarsstrategier eftersom det tycker att alla kommer med orättvisa beskyllningar. Det finns en överhängande risk att barnet fastnar i ett mönster där det söker negativ uppmärksamhet.

Enligt den amerikanske professorn Russel Barkley uppvisar närmare 65 % av alla barn med ADHD ett beteende som överensstämmer med kriterierna för ODD (Iglum 1999).

För att en diagnos på ODD ska ställas krävs att det beteende som är karaktäristiskt för ODD skall ha funnits över en längre tid samt skilja sig – från beteenden som annars är vanligt i trotsåldern och puberteten – i både omfattning och grad.

Barnets dåliga humör och trotsiga beteende brukar framförallt visa sig inom familjen och hemmets fyra väggar, men kan även skapa stora svårigheter i skolan och på fritiden. I synnerhet tycks det som om mammorna är särskilt utsatta.

ODD kan efter hand tillta i omfattning och övergå till ett normöverträdande beteende (CD) vilket innebär att beteendet går över gränsen till det som är acceptabelt i samhället.

Uppförandestörning (CD)

CD står enligt DSM-IV för Conduct Disorder, vilket i Sverige brukar kallas för uppförandestörning eller normöverträdande beteendestörning. Uppförandestörning kännetecknas av att barnet utvecklar antisociala beteendemönster, det börjar skolka, snatta, stjäla, hamnar i bråk, förstör och misshandlar m.m. Om uppförandestörningen kvarstår efter 18 års ålder klassificeras den som antisocial personlighetsstörning ASPD.

Enligt Barkley uppvisar 20-30 % av de yngre barnen och 40-60 % av de äldre barnen med ADHD ett beteende som överensstämmer med diagnoskriterierna för CD (Iglum 1999).

I en artikel i Läkartidningen (47/98) hänvisar Kjell Modigh m.fl. till undersökningar i USA som visar att drygt 65 procent av barnen med ADHD/DAMP utvecklar trotssyndrom . Drygt hälften av dessa 65 procent uppfyller senare kriterierna för uppförandestörning enligt samma källa. Faktorer som har betydelse för om barnet risker att hamna i en negativ utveckling från ODD, över CD till ASPD är familjerelationer, förekomst av psykiska problem och missbruk hos föräldrarna, studiemisslyckanden samt om ADHD/DAMP-symtomen kvarstår i tonår och vuxen ålder.

Hos tonåringar som inte är diagnostiserade sedan tidigare kan det vara svårt att urskilja om de psykosociala problemen beror på ett eventuellt neuropsykiatriskt funktionshinder.

Orsakerna till dessa svårigheter är ännu inte klarlagda.