Hallå alla fina vänner. Idag riktar jag ett stort Tack till Fredrik Sjöquist på Lokaltidningen Mitt i Södra Roslagen för artikeln om hur kommunen betett sig mot mig och mina barn i samband med skolstarten.

Jag hoppas denna artikel renderar i att övriga invånare i kommunen får upp ögonen för hur kommunen behandlar sina invånare. Hur kommunen i själva verket faktiskt skiter i barnen, bara dom får igenom sina sparkrav. Kosta vad det kosta vill. Ett sådant sjukt tänk från folkvalda politiker ställer inte jag upp på längre.
Ta då hellre från er egen lön till att börja med. Sänk den i nivå med vad en låginkomsttagare har att röra sig med, så kanske ni får lite större förståelse för den ”lilla” människan, den som valde just dessa politiker att föra deras talan, men som misslyckas gång efter annan… Förlåt, men jag blir förbannad..  

Här nedan följer vad Fredrik skrivit i lokaltidningen som kommer ut idag till alla i Österåkers kommun.

Ni som bor i Åkersberga som är inne och läser detta får mer än gärna sprida vidare hur politikerna behandlar barnen i kommunen. Just i ett sådant läge kan jag bli en sådan som jag skrev om att jag föraktade i mitt förra inlägg. Nämligen att försöka få med så många som möjligt på tåget för att stoppa politikerna från att få sitta kvar 4 år till..

”Inför skolstarten fick Annelie Lindgren i Åkersberga veta att skolskjutsen för hennes dotter försämrats. Beskedet fick hon av en slump. Sedan dess har kommunen backat, men Annelie är ändå kritisk.

-Jag har inte fått ett enda brev om det här från kommunen. Istället fick jag det av taxichauffören. Det tycker jag är skrämmande. Åkersbergabon Annelie Lindgren skräder inte orden.

Hennes dotter har diagnosen autism och adhd och klarar inte av att samåka skoltaxi med andra barn utan att det blir bråk eller upprörda känslor.
I två års tid har dottern därför fått åka skoltaxi själv. Men nu, bara tre dagar innan skolstarten, fick familjen på omvägar veta att kommunen tänkt om.

-Det var taxichauffören som ringde och berättade att det skulle bli en ny hämtningstid eftersom Österåkers kommun dragit åt svångremmen, berättar Annelie Lindgren.

Ändringarna innebar att dottern, som nu ska börja tredje klass, skulle bli tvungen att samåka med andra barn, något hon på grund av sitt handikapp inte klarar av.

-Jag har fått börja rådda i det här bara tre dagar innan skolstarten och barnen har blivit oroliga,säger Annelie Lindgren, som även har en son med speciella behov.

-De har ingen aning om hur mycket man måste kämpa när man har barn med handikapp.

Enligt Sofie Enander, trafikchef på samhällsbyggnadsförvaltningen, är sparkraven orsaken till att man ser över skolskjutsarna i år:

-Vi har effektiviseringskrav på oss och en summa pengar som ska räcka till alla.  

I år ska cirka 14 miljoner räcka till de knappt 2000 elever i Österåkers kommun som har rätt till skolskjuts med buss eller taxi. Det innebär en besparing med 10-15 procent jämfört med förra året. För att spara försöker kommunen pussla så att så många barn som möjligt som åker skoltaxi kan samåka. Man gör också bedömningar om barn som tidigare åkt taxi kan åka buss istället.

I Annelie Lindgrens fall backade kommunen så att dottern nu ändå får åka skoltaxi själv. Men även detta besked fick familjen genom taxibolaget.

Sofie Enander menar att kommunen visst informerat men att man kanske inte varit tillräckligt begriplig.

-Det kan vara att det stod otydligt när hon fick beskedet. Det får vi ta till oss i sådanafall. Vi får bli bättre till nästa år.

Tidigare har Lokaltidningen Mitt I skrivit om barnen i Dyvik som blev av med skoltaxin. I stället skulle kommunen ge barnen sändare som ska aktivera lampor på busskuren för att varna passerande bilister.”

Detta riktar jag direkt till Sofie Enander. Inte för att jag tror hon läser min blogg, men någon annan i kommunen kanske gör det och kan då berätta detta för Sofie.

Sofie: Om det är så att ni har skickat ett brev som gör gällande att mitt barn inte ska få åka själv, samt att ni beslutat att hon ska hämtas 7,05 istället för tidigare 7,45 får du mer än gärna skicka det brevet en gång till.
Men med tanke på att jag, trots att det nu gått två veckor sedan ni fattade ett nytt beslut, inte ens fått det meddelandet från er, så ställer jag mig starkt tvivlande på att ni verkligen har skickat ut det första brevet överhuvudtaget. Det känns mer som en efterkonstruktion från din sida. Att du måste komma med en bortförklaring, istället för att stå upp för att du gjort ett stort misstag, som inte informerat oss om detta.

Tack.

Hallå igen alla fina. Vet att jag lovade er en utförlig beskrivning av hur min helg varit, men jag känner att det jag skriver om nu är så himla mycket viktigare att få ut än min helg.

Det är val snart och ur den synpunkten vill jag att invånarna i Österåkers Kommun ska få veta hur politikerna i kommunen behandlar sina medborgare. Jag vill verkligen inte ha kvar det borgliga styre vi har i kommunen idag. Nu pratar jag inte om riksdagsvalet, utan om kommunvalet.

I 2 års tid har min dotter haft taxi till och från skolan. Hon har under dessa 2 år alltid åkt ensam då hon inte är mogen för att ha samåkning med människor hon inte känner och fortfarande inte är mogen för det. Det har fungerat klockrent. I 1 års tid har hon haft en och samma chaufför på morgonen och en chaufför på eftermiddagen. Det har också fungerat klockrent. Har jag behövt ändra någon taxitid har jag som förälder kunnat ringa till en speciell person på Taxi 020 och gjort nödvändiga ändringar. Har också fungerat klockrent.

I torsdags ringde morgonchauffören till mig och frågade om det var möjligt att min dotter och nu även min son, ska hämtas klockan 7,05 på måndagsmorgonen. Naturligtvis svarade jag nej. Dom ska hämtas 7,45. Chauffören misstänkte att det var så det var och trodde att någon hört fel eller helt enkelt skrivit nollan istället för 4:an. Det är mänskligt att fela.

Då min son nu fått plats på samma skola, så tänkte jag i mitt stilla sinne att jag skulle vara smart och spara in lite pengar åt kommunen genom att låta Sanna och Andreas dela taxi till och från skolan. Det vet jag fungerar även för Sanna då hon är trygg med sin storebror.

I fredags förmiddag ringde chauffören upp mig igen. Nu för att berätta att han varit i kontakt med den person på Taxi 020 som håller i det här och fått veta att Österåkers Kommunpolitiker bestämt sig för att dra åt svångremmen och göra vissa besparingar. Och i det här fallet så har dom då bestämt att mina barn ska hämtas upp 7,05 för att sen åka runt i kommunen och hämta upp andra barn och sen bli körda till skolan. Gissa om jag blev förbannad.

Jag ringde upp sagda person på 020 och fick samma svar av honom som chauffören fått. Jag fick namn på den i kommunen som handhar detta med skolskjuts men fick veta att denne var sjukskriven. Fick då ett annat namn, Sofie Enander. Ringde upp henne och frågade rent ut: Vad i helvete är det som pågår?

Berättade om min dotters svårigheter med att ha samåkning med okända människor och hur det tar energi från henne. Energi som det tar min dotter drygt 1 ½ timme att återfå. Vilket betyder att hon måste lägga sig och vila det första hon gör när hon kommer till skolan. Jag berättade också om hur stor besvikelsen skulle bli hos min dotter om hon gått hela morgonen och väntat på att få träffa den eller den på vägen till skolan och det sen inte blir så av en eller annan anledning. Sofie frågade då mig om det inte kanske var så att det skulle vara bättre för mina barn om dom blev hämtade sist? Jag var faktiskt tvungen att ta luren från örat och stirra på den, för jag trodde inte jag hört rätt. Hade hon verkligen inte fattat vad jag sagt till henne? Så korkad får ingen vara.. Jag var jävligt förbannad rent ut sagt. Sa till denna Sofie att om det inte står en taxi utanför vår port 7,45 på måndagmorgon så kan kommunen räkna med att jag tar kontakt med en advokat och inlämnar en stämning gentemot kommunen.

Några timmar senare ringde personen från Taxi 020 upp mig och berättade att Österåkers Kommun nu fattat ett nytt beslut som gör gällande att mina barn ska hämtas 7,45 utanför porten för att tillsammans åka till skolan, utan att hämta något annat barn på vägen dit.

Nu ska ni få något att fundera på i den text jag skrivit här ovan. Men är det någon som kan se det jättefel kommunen gjort i allt det här?

Jag öppnar upp kommentarsfältet, så ni behöver inte vara registrerade för att få lämna en kommentar. Men det ska bli kul om ni ser samma fel som jag..

En annan sak som gör att jag idag via Facebook efterlyst en förbannat bra advokat är att i våras så fick vi igenom att få avlastning i form av ett korttidsboende.
Ett korttidsboende som barnen åker till och som möjliggör att jag och min man kan försöka återuppta vår tid tillsammans,bara vi två. Vi fick beviljat 4 dagar per barn och månad. Tyvärr gick det inte så där jättebra med planeringen att sonen kunde få åka dit redan på fredagen och åka hem på måndagen, för då räknas det som 3 dagar och då han ska vara där varannan helg så blir det väldigt knasigt. Så vi sa att vi kan lämna honom där på lördagsmornar och så åker han direkt hem eller till skolan på måndagsmorgonen.

För Sanna blev det lättare då hon bara kan vara där var 4:de helg och då åka redan på fredagen och åka till skolan på måndagen. Allt detta för att jag och min man ska få avlastning och kunna vårda vår relation alternativt ha egen tid.. Då våra barn har diagnoser och därmed speciella behov så kändes detta otroligt skönt att få hjälp med.

Idag fick jag en räkning från Österåkers Kommun. En räkning som gör att jag ska BETALA för maten på detta ställe för mina barn. Frukost lunch och middag… ?????

Det här är ingen information vi har fått från kommunen. Jag ringde till detta korttidsboende för att höra mig för om vad som gällde. Fick då veta att det är inte korttidsboendet som kräver dessa pengar av föräldrarna utan dom får pengar från respektive kommun. Och kommunen kräver då i sin tur pengar av föräldrarna för att dom ska få avlastning???

Ja, visst får vi avlastning i form av att vi inte behöver ha barnen runt oss 24/7. Men istället anstränger man vår ekonomi på det här sättet. Vad är vitsen? Då kan jag lika gärna hålla ungarna hemma. Vi får ju ändå skicka med pengar varje gång dom ska dit för att dom ska få möjlighet att hänga med på diverse aktiviteter som korttidsboendet anordnar varje gång. Nu ska vi även betala för maten på ett ställe som är sagt ska fungera som avlastning för familjer som har barn med speciella behov.

Då tycker jag att det är bättre att vi håller dom hemma, för då kan vi själva välja om vi vill göra någon aktivitet med barnen eller om vi bara vill sitta hemma och mysa.

Återigen så har då dessa kommunpolitiker dragit åt svångremmen där det känns som mest och där det egentligen behöver läggas mest pengar. Nämligen barnen. Barnen i kommunen, som nu får lära sig den hårda vägen att buffla sig fram genom tillvaron är det enda som gäller. Att roffa åt sig, att skoningslöst skita i om någon råkar stå ivägen. Bara dom får som dom vill..

Fortfarande någon som undrar varför så många ungdomar härjar omkring på stan, bråkar, rånar, våldtar och förstör? Inte jag kan jag säga. Jag är inte ett dugg förvånad.

Imorgon är det jag som ska leta upp en jävligt bra advokat, för nu ska kommunen få sin feta stämning på halsen, för så här behandlar man inte barn med speciella behov. Man behandlar inga barn på detta sätt. Läs bara vad jag skrivit om kommunpolitikers idiotiska beslut om barnen i Dyvik här.

Hade så hoppats på att klara av att skriva om positiva saker 7 dagar på raken, så jag är ledsen att jag misslyckades med det. Jag hoppas däremot på att jag lyckas stoppa dessa idiotiska kommunpolitiker som inte verkar ha någon som helst verklighetsförankring, från att få sitta kvar på sina platser i valet nästa månad.

Tack. 

Godmorgon på er alla fina. 4:de dagen som jag skriver om positiva saker.
Kan ärligt säga det att detta med att tänka positivt inte alltid är det lättaste. Mycket lättare att hänga kvar vid det negativa, men jag fortsätter..

Idag tänkte jag låta mitt inlägg handla om hyllningar till 2 personer.

Först och främst vill jag hylla min fina son,Andreas, för den mogenhet han uppvisade i samband med det som hände hans lillasyster i förrgår. Hade faktiskt inte räknat med det.
Låter kanske konstigt i era öron, men om man har det minsta hum om hur barn med diagnoser fungerar så vet man att barn med diagnoser alltid är här och nu. Alla känslor är lika starka och lika viktiga och måste få komma ut med en gång.

Andreas och Sanna brukar oftast vara i luven på varandra. Älskar att ge varandra tjyvnyp så ofta dom kommer åt. Sanna kan be Andreas att sluta, men då han ser hur starkt hon reagerar så är det som om han får mer bränsle och fortsätter tills dom brakar samman i slagsmål och vice versa, naturligtvis..

Därför kom hans sätt att bemöta Sanna i det traumatiska hon upplevt, som en positiv överraskning. Han lade sig bredvid henne, lade armen runt henne. Han kramade henne och var väldigt mån om att hon skulle må bra. Igår var Erik ledig, vilket gjorde att jag kunde fara runt på stan som en yr höna och leta kläder. Var hemma i kanske en halvtimme mitt på dagen för att utfodra en hungrig kille. Det var allt, sen var jag på språng igen.

Så jag ringde Erik under eftermiddagen för att höra efter hur Sanna haft det på skolan och fick veta att hon mötts av kramar och pussar av sin storebror vid hemkomsten.. ♥

Så min första hyllning går till sonen som visade prov på stor mogenhet.. Tack älskade unge ♥

Min andra hyllning går till min underbara frisör Lilly på Salong Elegance här i Åkersberga..
Var där igår för att fixa till utväxten. Vet att hon alltid läser min blogg, men igår hade hon inte hunnit med det, så jag berättade för henne vad jag skrivit om och att jag denna vecka har utsett som min alldeles egna vänliga veckan. Hon tittade på mig i spegeln och sa att: ”Jamen, då måste du ju skriva om din underbara frisör och hur duktig hon är”.

Sen började hon gapskratta eftersom jag tystnade. Visste inte vad jag skulle svara på det, då jag inte hade tänkt på saken alls..

Jag kan lova, att går ni till henne för att klippa er eller vad ni nu vill göra, så kommer ni att gå därifrån med ett leende på läpparna. Hon har världens skönaste humor och man känner aldrig att man måste kallprata, så där som många kan känna inför sina frisörer.

Nä, hos henne far humoristiska repliker runt i lokalen, som en hamster i sitt hjul. Man har aldrig tråkigt hos henne.. Tonen är rå men hjärtlig där..   Tack söta Lilly för alla härliga pratstunder i frisörstolen..

Så Lilly, ser du nu? Jag skrev om dig. Det trodde du inte eller hur?  Så nu kanske du kan sluta gnälla..

Det var dagens hyllningar. Nu är det dags för kaffe och sen försöka få upp Sanna..

Ha en alldeles underbar regnig dag. Och kom ihåg: Positiva tankar leder till positiva händelser.. Kram på er..

Godmorgon på er alla fina. Har fått sova hyfsat inatt iallafall.

Igår var jag som sagt på Skansen med ungarna.. Eller vänta.. Nej, jag var på Skansen med Skalman och en duracellkanin.. För så var Sanna. Hon var som en duracellkanin på uppåttjack. Och så var Andreas, som Skalman fast utan klockan.
För hon sprang runt som en galning och skulle titta på det ena djuret efter det andra. Medans Andreas i sin tur såg ut som om han ville ta en powernap på varenda parkbänk han såg.. Men tro inte hon gjorde som vi andra gör, tar rundan som man ska så man hinner se alla djur..

Nej då nej då.. Här skulle det ses älgar, för att sen titta på lillskansen, för att sen se björnarna, tillbaks till älgarna, uttrarna, sälarna, älgarna igen, lodjuret, lillskansen, uttrarna igen..

Ja, ni ser ju själva. Ingen logik. Bara en massa spring i benen.. Jag och min Skalman försökte hänga med så gott det gick. Lätt var det inte, men vi tappade ju aldrig bort varandra iallafall.. Så inget svinn denna gång heller.. Tack och lov..

Till slut bestämdes det iallafall att vi skulle ta oss ner till torget, där alla karuseller finns.
Men har ni tänkt på vad många lekplatser det finns på Skansen som bara måste lekas med, på vägen till torget?

Först var det ju bilarna på Bollnästorget som bara måste styras av Sanna. Jag och Andreas satte oss på en parkbänk för att vila benen liten, så jag gav Sanna en tjuga att åka för. Hon sprang iväg,gladare än gladast. Men kom tillbaks efter ett par minuter med en uppsyn som skulle kunna skrämma iväg ett åskmoln, utan att ge ett pip ifrån sig.

Försökte förtvivlat få reda på vad som hänt, men hon bara grät och menade på att killen som skulle ta betalt hade inte förstått henne när hon kom fram och sa nåt i stil med: Mmmmm…

Hade faktiskt väldigt svårt att hålla mig för skratt, men jag tror att även om jag nu känner min dotter, så hade jag nog haft  svårt att förstå vad Mmmmmm betyder, om hon kommit fram till mig och sagt så..

Hon drog med mig till dessa bilar för att få hjälp och folk i vanlig ordning stirrar. Och då menar jag inte bara stirra för att barnet skriker, utan stirrar ogillande. Såg framförallt två kvinnor som stirrade på Sanna med avsmak i blicken där hon kom med tårarna trillandes och snoret hängandes. Åh, vad jag ångrar att jag inte stirrade tillbaka med samma avsmak i min blick mot dom två..  Det här börjar bli vardagsmat för oss. Att folk stirrar. Men det är fortfarande lika jobbigt..

Tack och lov höll jag mig lugn iallafall och på så sätt kunde jag till slut få Sanna lugn och hon äntligen kunde få åka på dom älskade bilarna..

När hon fått åka dessa bilar 4 gånger, så sa jag att nu måste vi börja röra på oss, mot torget. Det började nämligen bli väldigt mycket folk. Allsång på Skansen heter ett program som sänds på tisdagar och naturligtvis var vi där på en tisdag…

Hon hörde hur artisterna spelade på scenen och ville dit och kolla. Men på vägen dit hann hon med en liten lekpark att springa omkring på.. Alltså, den där ungen har näsa för sånt, för faktum är att jag har aldrig sett den där lekparken förut. Kan hända den är ny för i år, men hur hittade hon just den, just där, just då?

Där stannade hon en stund och lekte. Till och med Andreas sprang omkring där, så det var ju bra. Han som annars alltid föredrar att leka Skalman.. Det vill säga, ta det lugnt.. Gärna ta en powernap någonstans på vägen, på någon bänk som sagt..

Nåväl, när hon hade lekt färdigt där, så hörde hon att musiken drog igång igen och ville dit. På vägen dit, ytterligare en gång, hittade hon nu en liten blomsterpark där det flög omkring fjärilar, så där ville hon stanna och titta och gå omkring.. Stannade kanske 5 minuter, för nu drog musiken på scenen igång ordentligt, så nu ville hon dit. Hon sprang i förväg och jag och min Skalman kom efter, gåendes, långsamt.. Hittade henne nästan framme vid scenen. Där ville hon stanna och titta på när dom sjöng. Jag förklarade för henne att dom just nu bara repeterar för att sedan, om några timmar, stå där och spela på riktigt så att säga, och så länge kan vi inte stanna. Hon gav med sig, så vi började återigen vår vandring mot torget.

Men kan ni gissa vad hon hittade på vägen dit?? 

Ja, ni gissade alldeles rätt.. Hon hittade ytterligare en lekpark, där hon ville leka. Där åkte hon rutchkana, sprang i en labyrint för att sedan stanna framför en gungbräda som hon absolut ville gunga på. Just då var den upptagen av två killar som gungade och både jag och Skalman försökte få henne därifrån. Han genom att vilja dra henne, jag genom pedagogiska argument. Inget hjälpte kan jag ju säga.

Till slut fick vi med henne genom att locka med att hon kunde få åka kättinggungan på torget istället. Och då blev det åter fart på min lilla duracellkanin på uppåttjack.

På torget så skulle vi köpa biljetter då, men dom kan endast köpas via alla dessa lottstånd som finns där. Så naturligtvis ville Sanna ta en lott. Hon hade spanat in en leksakskarusell som hon bestämdes sig för att den skulle hon vinna. Men då den var förstapriset och du kan köpa typ tusen lotter x 20 kronor för en remsa och ändå inte vinna förstapriset, så kan ni ju räkna ut själva hur oddsen är för det… Men hon hade bestämt sig och så började det igen. Ilska, frustration över att endast vinna 3:de pris, tårar som sprutade och snor som hängde. Tänk er Helena Bergström, så förstår ni vad jag menar..

Dramaqueen på högsta nivå..

Och som vanligt, folk som stirrade. Till slut var jag tvungen att förklara för tjejen i ståndet att Sanna har ADHD, och tack och lov mötte jag nu en tjej som förstod. Hon hade nämligen ADHD själv. Gud tack för att få möta en förstående människa..

Efter många om och men så fick jag tillslut Sanna därifrån genom att köpa dessa biljetter så att hon och Andreas kunde åka kättinggungan..
Sen hade Skalman och duracellkaninen bestämt att vi skulle spela på chokladhjulet.
Och ja, det gick väl bra där kan man väl säga..

Två kilo choklad fick vi med oss hem. Men även där vid chokladhjulet så fick Sanna sitt 3:de utbrott. Hon gillar inte just den chokladen vi vann, utan ville ha enbart mjölkchoklad.
Så där står jag med två ungar som vill två olika saker. Vem ska man tillfredställa i ett sådant läge?

Andreas blev helt förtvivlad och började gråta och skrika nåt om att Sanna minsann alltid ska få det hon vill ha, medans han själv aldrig får det.. Suck.. Som tur var vann vi även 2 stycken 3:de pris, så Sanna blev nöjd med 2 stycken 100 grams chokladkakor och Andreas kunde stolt få bära den stora tvåkilos chokladen.
Så var alla nöjda och glada.. Men gissa om jag var trött, både i själen och i benen..

Tack och lov hade Erik varit så snäll att han kom till Skansen för att hämta upp oss efter sitt jobb, så jag slapp åka med dessa två illbattingar på buss och tåg hem..

Försökte prata med Erik igår igen, om ett tips jag hade fått av en väninna. Men det gick inte. Han slog ifrån sig direkt och menade på att jag har ju aldrig sagt till honom förut om exakt vad det är jag vill ha hjälp med.. Vilket jag inte gjort annat dom senaste två åren…

Det går inte att nå fram till honom och få honom att förstå. Så vad kan jag göra?

Nu ska jag iallafall bara ta det lugnt. Barnen sover fortfarande och jag njuter av tystnaden och lugnet som rådet just nu..

Ha en underbar onsdag.. Kram

Idag har det inte varit en rolig dag att vara mamma till Andreas.

Vi skulle iväg till Västerås idag, han och jag, för att köpa en sak. Sen skulle vi tillbaka till Stockholm för att gå på bio på kvällen. Premiären på Shrek 4..
Började redan imorse.. Då han hela tiden drog upp rösten till ett pipande och menade på att så sa du inte.. Jo, just så sa jag att vi skulle göra. Och just den där pipande rösten, åh vad jag hatar den. Låter värre än en fjolla som får sina pungkulor klämda.. Det kryper i kroppen på mig, för inte nog med att den är pipig, han låter fruktansvärt gnällig samtidigt..

Fortsatte hela tågresan, ”är vi inte framme snart. Du sa ju inte.. ” osv..
Samma sak på tågresan hem. Skulle ladda våra mobiler, då han säger att han inte kan titta på youtube samtidigt som den laddas, varpå jag försökte förklara att om han stänger ner…

Längre än så kom jag inte förräns han blev arg och började väsa nåt om att jamen då kan ju du ta tillbaka telefonen då då.. Men snälla Andreas, det var inte så jag menade.. Jo det var det, fick jag till svar.

Under bion var han dock tyst. Skrattade gott åt skämten som levererades, men det känns rätt skönt att det nu är den sista Shrekfilmen som visas..

Och sen då? Jo, kom hem här. Andreas visste att jag hade skaffat ett kort som gjorde att jag kunde ladda ner betalappar till min telefon och ville att jag skulle göra likadant med hans. Försökte då förklara att jag måste intstallera hans telefon på hans dator först och sen köpa en likadant kort till honom. Och det kan jag inte göra förräns imorgon.

Jaha, då var det fel också och jag var bara en enda stor fet äcklig gris.

Just det, på väg till bion fick han mig att brista i gråt, då han påstod att eftersom vi inte vill lyssna på just det han just där och då vill spela upp och vi inte fattade att vi måste stänga fönstet i bilen för att höra, så älskar vi inte honom. Vi vill egentligen inte ha honom och vi skiter i honom..

Jag bara kände att nu är det fan i mig nog. Jag kunde inte låta bli, men jag brast i tårar och förklarade för honom att nu måste han sätta sig in i vad det innebär att vara bärare av dom diagnoser han har, för jag orkar inte mer. Då, men först då insåg han vad han hade gjort och kom krypandes. Skulle kramas och klappade mig på kinden. Men jag vet att imorgon är det samma sak igen. Han skriker och gapar och gnäller om att vi inte älskar honom om inte vi är vid hans sida hela hela tiden.

Har förklarat för honom att den som får den absolut mest uppmärksamheten i det här hemmet är Andreas. Sanna blir satt på undantag många gånger, tyvärr..
Måste snabbt nu hitta en lösning på det problemet, men hur??  Det är frågan..

Var var vi? Jo, telefonerna.. Jag hade laddat ner två appar, en som gör att man ser gammal ut och en som gör att man ser extremt fet ut. Jag provade genom att ta foto på Erik och göra honom gammal och sen fet. Synd att man inte kan göra båda samtidigt.. Fast nu när jag tänker efter så kanske man kan det. Måste testa..

Åter till telefonen. Andreas höll på att skratta ihjäl sig när han såg bilderna på sin pappa och ville ta ett foto på mig. I vanliga fall håller jag mig helst bakom kameran, men ställde upp för en bild iallafall. Tyvärr visade det sig att bilden blev för mörk. Man såg knappt någonting och det skulle jag försöka förklara för Andreas, men som vanligt fick jag bara hälften sagt, sen kom utbrottet.

Jag var en liten löjlig figur som tror att min Iphone är gjord av glas och är överdrivet försiktig med den. Och så störtade han iväg.
Men snälla, jag försökte förklara att bilden blev för mörk och att han skulle försöka ta en ny bild där det är mer ljus i ansiktet.

Men som sagt var, så långt kom jag aldrig. Och nu sitter jag här och försöker tänka ut en bra annons till Blocket.

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara den där pedagogiska mamman hela tiden. Jag har inte varit ifrån något av mina barn nu på 4 månader. Om inte ännu mer..

Nu tänker ni kanske att jamen det har inte jag heller.. Men tänk då på att jag menar att mitt jobb är mina barn. Vilket innebär att åtminstone ett av barnen har funnits vid min sida 24/7 sen i början på mars.. Många av er har ju ett arbete att gå till vilket gör att ni inte har era barn i hasorna hela dagarna, vilket jag alltså har..

Hoppas det här har gått över till imorgon. Men jag är tveksam. Om det har det, så kan jag ändå inte slappna av. För det kommer säkert något annat för honom att reta upp sig på..

Nu ska jag ta ett glas rosé och en cigg, sen är det sängen som gäller.

Godnatt på er alla fina vänner.. Kram

Godmorgon på er alla fina. Vaknade redan vid strax efter fyra men låg kvar i sängen fram till 5, då jag klev upp för att göra lite kaffe. Möter min älskade dotter i köket, som också vaknat och nu var hungrig. Hon fixade i ordning egen frukost  bestående av tre smörgåsar med skinka på..
Min duktiga lilla tjej.. ♥

Igår kväll fick jag ett mail från Skolinspektionen. Ni som följer min blogg vet ju att jag gjorde en anmälan mot Andreas skola i höstas för kränkande behandling och att inte ta oss på allvar samt att strunta i att hjälpa Andreas genom hans svårigheter han har i skolan.

Självklart motsatte sig skolan mot det jag berättat om för Skolinspektionen. Något annat hade jag inte väntat mig. För ärligt, vilken lärare står upp för att den gjort fel? Ingen, vad jag vet..

Nu fick inte skolan skit för den kränkande behandling dom utsatt Andreas för, men dom kritiseras av Skolinspektionen för bristande hjälp.

Så här skriver Skolinspektionen i slutet av sitt utlåtande:

Skolinspektionen kan konstatera att Söraskolan hade kännedom om B:s behov av stöd redan innan han började vid höstterminen 2009. I juni 2009 kontaktades skolan av Österåkers Kommun gällande B:s skolplacering och till ansökningshandlingarna gällande den särskilda undervisningsgrupp vid Söraskolan var även en pedagogisk utredning från juni 2009 avseende B:s skolsituation bifogad. Såvitt framgår av uppgifterna kan Skolinspektionen dock inte se att Söraskolan från augusti 2009 till november 2009 vidtagit stödåtgärder gällande B:s svårigheter. Först i november 2009 är ett åtgärdsprogram utarbetat av vilket vissa stödåtgärder ingår.

Med anledning av ovanstående vill Skolinspektionen klargöra att en placering i en särskild undervisningsgrupp kan vara en relevant stödåtgärd för en elev. Emellertid måste skolan även göra en bedömning av elevens behov och hur skolan på bästa sätt kan möta behovet inom ramen för den särskilda undervisningsgruppen. För en elev med så omfattande svårigheter som i förevarande fall måste skolan självklart skyndsamt utarbeta ett åtgärdsprogram.

Skolinspektionen finner vidare att det utarbetade åtgärdsprogrammet för B har brister. Av åtgärdsprogrammet framgår bland annat inte vem som ansvarar för vilken åtgärd, hur åtgärderna är kopplade till målen för B samt hur åtgärderna ska följas upp och utvärderas.

Av åtgärdsprogrammet ska det framgå vilka elevens behov är, hur behoven ska tillgodoses samt hur åtgärderna ska följas upp och utvärderas. Av Skolverkets allmänna råd för arbete med åtgärdsprogram (SKOLF 2008:25) framgår att ett åtgärdsprogram bör vara både kortsiktigt och långsiktigt och lyfta fram elevens starka sidor.
Det ska också framgå av programmet vem som ansvarar för vilken åtgärd samt uppföljningen. Ett åtgärdsprogram ska inte bara utarbetas om en elev har svårigheter att nå kunskapsmålen, utan även om eleven av andra skäl är i behov av särskilda stödinsatser.

Skolinspektionen kan konstatera att Söraskolan följt upp och utvärderat åtgärdsprogrammet i december 2009. Av dokumentationen framgår att skolan gjort bedömningen att insatta åtgärder inte varit framgångsrika men att skolan även i fortsättningen skulle arbeta med samma stödåtgärder. Av dokumentationen framgår emellertid inte tydligt vilken utvärdering som legat till grund för bedömningen.

Sammantaget finner Skolinspektionen att Söraskolan inte tillräckligt skyndsamt gjort en bedömning av hur skolan på bästa sätt kan möta B:s behov utifrån den kännedom skolan haft om hans svårigheter. Med tanke på B:s omfattande svårigheter borde skolan skyndsamt ha utarbetat ett åtgärdsprogram för B. Vidare bedömer Skolinspektionen att både åtgärdsprogram från november 2009 samt uppföljningen och utvärderingen av programmet har brister. Mot denna bakgrund kritiserar Skolinspektionen Österåkers Kommun för att inte ha följt författningarnas krav vad gäller en elevs rätt till särskilt stöd.

Gissa om detta kändes skönt att få reda på. Det som förvånar mig i det här är det faktum att Andreas, som i detta kallas för B, lärare har lärarbehörighet, har arbetat med den här typen av problem förut, men på något underligtvis undgått sig att lära sig hur man gör ett åtgärdsprogram på bästa sätt och hur man följer upp det. Då kan man ju egentligen börjar undra över om inte läraren kanske ska sätta sig i en egen skolbänk och ta utvecklingskurser för att lära sig ordentligt, så att inte fler elever råkar ut för samma sak.

Kram på er och ett stort Grattis till min fina vän Tjocko som fyller år idag.. Hurra hurra..

Hej på er. Ledsen att jag inte bloggade mer än att kopiera en text och lägga ut den, men jag orkade inte annat igår. Kände mig lite nedstämd, så det var därför. Sen också för att jag vill belysa dom olika diagnoser som finns och som mina barn har.

Trotssyndromet har fallit på Andreas lott, att bära med sig i livet. Hoppas bara han har styrkan att orka leva med det själv.

Båda barnen har ADHD, men det är bara Sanna som har det som huvuddiagnos, medans Andreas har Asperger syndrom som huvuddiagnos. Men båda har diagnoser inom autismspektrat.

Ni kan läsa på om respektive diagnos under dom olika kategorierna som jag har lagt upp.

I kommentarsfältet till mitt inlägg igår så skrev Marlene till mig att hon kommer få veta idag, om hennes dotter har diagnos eller inte, och vad det i sådanafall kan vara med hennes dotter.

Jag hoppas hon får det svar hon önskar sig.

För faktum är det, att det är en sorg att få ett barn med handikapp. Oavsett handikappet..

En sorg, som man bär med sig och som det i fallet med barn som har bokstavsdiagnoser, kan vara svårt att tala om.. Ett barn med Downs syndrom, det syns, likaså om ett barn har en utvecklingsstörning eller en cpskada av något slag.

Det är handikapp som syns. Där behöver inte föräldrar skrika sig blåa för att få till ett samtal om den sorg som kan uppstå över att man inte fått det där friska barnet man önskat sig.
Men blir du förälder till ett barn med bokstavsdiagnos, så får du inte samma krishjälp. Du har inte samma möjlighet till att få prata av dig om den sorg som kan uppstå även där.

Iallafall har jag aldrig fått den möjligheten. Att verkligen få sitta med en terapeut. En terapeut som har kunskap och kompentens att leda mig genom den snåriga stig av LSS och vårdbidrag och allt vad som kan finnas för dessa barn, utan oftast får du leta upp den informationen på egen hand.

För att inte prata om tiden innan du får en eventuell diagnos. Som i vårt fall, där vi gång på gång blev anmälda till socialtjänsten, för att våra barn var utåtagerande och där socialtjänsten inte fattade eller har kunskap om diagnosbarn. Utan bildar sig en egen uppfattning. Vägrar lyssna på föräldrar eller någon annan, utan bara sig själva och kan därigenom orsaka större skada för dessa barn. Vilket också skedde i vårt fall. Man vägrade lyssna på oss. Vägrade förstå att vi ville tala om vår sorg att få inte bara ett, utan två barn med handikapp.

Utan då skulle man genast placera åtminstone ena barnet utanför familjen och på så sätt hjälpa oss att lära oss ta hand om det barnet? Ursäkta, men hur lär man sig att ta hand om ett diagnosbarn i vardagen om man inte får ha det hos sig?

Nåja, det där ligger några år bakåt i tiden, men sitter fortfarande som en tagg i hjärtat, över deras okunskap och ovilja att faktiskt HJÄLPA. Istället stjälpte man familjen.

Men så är det ju, det är en otroligt stor sorg att få ett barn med handikapp, oavsett vilken typ av handikapp barnet har. Men i fall där barnet har ett fysiskt handikapp är det lättare, men ett barn med psykiskt handikapp.. Nej nej, det går inte.. Då fnyser folk bara åt en och fortsätter hävda att det beror på dålig uppfostran, alternativt att diagnoserna överhuvudtaget inte existerar, annat än som hjärnspöken.

För ett barn med psykiskt handikapp, ser ju friskt ut, men det är det inte. Den har en störning i hjärnan. Och den störningen kan ha uppkommit hur som. Behöver inte alls vara nedärvt eller på grund av dåliga hemförhållanden. Även i den mest välbärgade familjen med dom lyckligaste paren kan det förekomma barn med diagnoser.

Så nästa gång ni ser barn som sparkar sina föräldrar i affären, eller lägger sig på golvet och skriker och där föräldrar låter dessa barn göra så. Döm inte innan ni vet. Det kan vara ett barn med diagnos.

Mina barn är det bästa jag har gjort i mitt liv. Jag kommer älska dom härifrån till evigheten och tillbaka och alla varv runt jorden du kan räkna till.

Men jag kommer samtidigt bära med mig min sorg över att jag inte fick det friska barn jag så hett ville ha, men det tänker jag inte skämmas för att jag känner så.

Jag bär mitt huvud högt för mina barns skull. Och jag vet inget annat liv, så jag lever väldigt nära mina barn, hela tiden. Alltid. Och jag älskar varje sekund av det, även det jobbiga..

Kram

 Mina älskade knasbollar.. ♥ ♥

Det finns många historier och åsikter om ADHD. Ta reda på vad som är myt och vad som är fakta.

Myt: “ADHD är bara en diagnos, som läkare använder allt mer när det gäller besvärliga barn.”
Fakta: ADHD har varit ett erkänt funktionshinder i mer än 50 år. Eftersom läkarna fått ökad kunskap om funktionshindret och lättare kan identifiera den, har ADHD-diagnoser dock blivit vanligare än tidigare. I USA diagnostiseras ADHD hos 3–5 % av befolkningen varje år.

Myt: ”Min blyga, dagdrömmande dotter kan omöjligen ha ADHD! Jag trodde att det bara drabbade hyperaktiva småpojkar.”
Fakta: ADHD drabbar både män och kvinnor men sannolikheten är 2–3 gånger större att pojkar får diagnosen ADHD än att flickor får den. Flickor kan ha mindre impulsivt eller hyperaktivt beteende än pojkar, men detta betyder inte att ADHD inte förekommer hos flickor. Hos många flickor och kvinnor är ADHD olyckligtvis ett dolt tillstånd som ofta förblir odiagnostiserat.

Myt: ”Det är troligen all skräpmat som mitt barn äter eller något annat miljöproblem som orsakar ADHD.”
Fakta: Speciella dieter och begränsning av livsmedelstillsatser förhindrar inte ADHD. Däremot är det alltid bra att hålla den totala allmänhälsan, inklusive motion, vila och näring, under uppsikt när det gäller att behandla symtomen på ADHD.

Myt: ”Om föräldrarna uppfostrade sina barn så som de gjorde förr i tiden, skulle barnen inte få detta störande och dåliga uppförande.”
Fakta: Forskning har visat att uppfostran och disciplin inte orsakar ADHD. Liksom vid diabetes och andra störningar kan dock föräldrarnas engagemang i behandlingen (strategier för hantering av beteenden och/eller läkemedel) hjälpa till att få bukt med ADHD-symtomen.

Myt: ”Det är helt omöjligt att hon har ADHD! Hon har inga problem med att koncentrera sig på det hon vill göra, som att spela dataspel.”
Fakta: Personer som ibland kan koncentrera sig kan ändå ha ADHD. Personer med ADHD har periodvis svårt att utföra de flesta uppgifter, men de (liksom många andra människor) kan koncentrera sig på sådant som intresserar dem och sådant som de tycker är roligt, som dataspel.

Myt: ”Eftersom barn med ADHD inte är lika smarta som sina kamrater, måste de oftast placeras i specialklasser.”
Fakta: ADHD påverkar inte den intellektuella förmågan. Barn med ADHD är lika smarta som vilket annat barn som helst. Men på grund av sina symtom kanske många barn med ADHD inte gör lika bra ifrån sig i skolan som sina klasskamrater som inte har ADHD. Många som har ADHD har även inlärningssvårigheter, som man tar itu med genom att använda speciella stödåtgärder. De flesta barn med ADHD kan klara sig i vanliga klassrum med hjälp av föräldrar och lärare som använder tekniker, såsom positiv förstärkning, organisations- och studietekniker, samt stimulerande instruktionshjälpmedel.

Myt: ”Det är enkelt. När du väl har börjat ta läkemedlen, så blir du bra.”
Fakta: Även om det inte finns någon behandling som botar ADHD, hjälper behandlingsprogram, som omfattar medicinering och/eller stödåtgärder för beteendehantering, till att hantera symtomen. Flera årtiondens forskning visar att hos omkring 70 procent av dem som har ADHD förbättrar stimulerande läkemedel många av ADHD-symtomen. Stimulerande läkemedel stimulerar de delar av hjärnan som hjälper till att öka fokus och förmågan att kontrollera sitt beteende. Andra effektiva behandlingar som kan kombineras med medicinering, eller användas var för sig, omfattar tekniker för beteendehantering och klassrumsåtgärder.

Myt: ”Det är bara en fas. Han kommer att växa ifrån detta.”
Fakta: Barn med ADHD kan i vissa fall växa ifrån det. Omkring 70 procent av barnen med funktionshindret kommer att fortsätta att ha ADHD-symtom under ungdomen, och en del av dem kommer även att ha funktionsnedsättande symtom in i vuxen ålder. Hyperaktiva symtom tycks avta när barnen växer upp. Uppmärksamhetsproblem kvarstår dock ofta in i vuxen ålder. Vuxna med ADHD tycker oftast att deras symtom gradvis avtar efterhand som de blir äldre eller blir mindre besvärande eftersom de lär sig effektiva sätt att hantera dem.

Myt: ”Jag kan inte ha ADHD. Jag är inte hyperaktiv.”
Fakta: Hyperaktivitet är ett symtom som endast en del ADHD-patienter drabbas av. Det finns tre subtyper av ADHD: övervägande hyperaktiv-impulsiv, övervägande ouppmärksam och kombinerad typ. Läs mer i avsnittet Om ADHD.

Godmorgon alla fina.  Sitter här som vanligt med min kaffekopp, medans resten av familjen fortfarande sover. Det här är min tid. Det här är den tiden som jag älskar mest. Då jag får vara..

Igår hade vi blivit bjudna hem till mina svärföräldrar på grillning. Det var väldigt bra väder. Årets första riktigt varma vårdag. Gick i capribyxor och ballerinaskor.. Underbart..

Men som vanligt höll jag på att säga, så är det ju så att har man med diagnosbarn att göra så vet man hur ombytliga i humöret dessa rackare kan bli. Och så blev det med Andreas igår.
Han hade inga problem att käka frukost och klä på sig för att sen åka iväg. Han frågade vad vi skulle göra hos farmor och farfar och jag sade att jag inte visste, men att farmor kanske har planerat något kul.

Det där tog Andreas fasta på, bokstavligt talat. För när vi kom dit, så fråga farmor om inte vi kunde hjälpa till att göra rent på altanen. Vilket Erik åkte på att göra. Andreas tyckte det var tråkigt att städa, varför han nästan genast satte igång med att gnälla. Och gråta och bli förbannad på allt och alla. Han skulle inte stanna kvar och ville inte vi skjutsa hem honom, ja då skulle han helt sonika GÅ hem..

Det slutade med att jag blev förbannad själv och röt i att nu räcker det. Försök förstå hur farmor känner det när du bara sitter och gnäller över hur tråkigt det är hemma hos dom.

Som sagt, det är inte alltid man orkar vara pedagogisk med dessa barn. Naturligtvis skulle jag, med facit i hand, uttryckt mig på ett annat sätt, för Andreas gör ju verkligen allt han kan för att skärpa sig. Men för honom är varje liten känsloyttring lika viktig.

Det slutade iallafall med att Erik satte Andreas i bilen och så åkte dom en sväng runt ön och bara pratade. Själv satte jag mig med en bok, då jag fick tillbaka huvudvärken igen. Dock inte lika kraftig som tidigare, men ändå. När ska den gå över helt? Börjar ledsna på att ha huvudvärk. Doktorn sa en ipren varje morgon och kväll i 10 dagar och jag har gjort så nu i 4 dagar. Men sen då? Försvinner verkligen värken för att inte komma tillbaks? Eller måste jag gå till läkaren igen?

På eftermiddagen var det Sannas tur att få ett utbrott. Hon har svårt att förstå att djur inte förstår och gör som vi ber dom om. Nu pratar vi inte husdjur, utan ”vilda” djur, såsom fjärilar, flugor och annat småkryp..

Hon försökte fånga en fjäril i växthuset, men det ville inte fjärilen varför hon nu blev vansinnig och började skrika åt den där stackars fjärilen. Upptäckte då att det var lagom tid för att ge henne hennes andra tablett för dagen. Men den skulle hon inte ta. Farmor var ut i växthuset för att säga till Sanna att inte skrika så.. Men det hjälpte inte. Hon fortsatte, då tog farmor tag i henne och skulle ta med henne in. Men Sanna slog ifrån sig, vrålade om möjligt ännu högre och började slåss. Hon skulle inte gå någonstans och hon skulle inte ha tabletten..

Vi fick in henne i köket, där hon slängde sig på golvet och vrålade. Farmor stängde balkongdörren till köket för att det inte skulle höras och jag blev irriterad över det.
Jag menar, min dotter har ADHD. Hon har ett handikapp. Hon kan inte styra över sina känslor som det är just nu. Det måste mogna fram.

Funderar allvarligt på att göra som dom gör på Enigma. Skaffa ett visitkort där jag skriver upp länkar till sidor på Internet som handlar om just barnens diagnoser så att jag kan ge det till folk som bara ställer sig och glor när barnen får utbrott och mer eller mindre skäller på oss och kallar oss dåliga föräldrar för att vi inte kan uppfostra barnen.

Vilken känsla det måste vara, att när barnet får ett utbrott i tillexempel mataffären och man känner att någon bara står och glor och muttrar något om dåligt uppfostrade barn, att få sticka till ett sådant visitkort och säga: Läs på den här sidan så kanske du begriper bättre till nästa gång, men just nu har jag inte tid med ditt muttrande.. Och sen blänga skitsurt tillbaks.. Det vore väl något..

Jag kommer aldrig att skämmas för mina barn, var dom än får ett utbrott någonstans, men jag kommer tycka det är jobbigt. Men det är två skilda saker. Och nästa som muttrar något om dåligt uppfostrade barn kanske åker på en smäll.
För mina barn är inte dåligt uppfostrade. Jag skulle vilja säga att i mångt och mycket så är mina barn bättre uppfostrade än många av dom barn som inte har diagnos.

Jag kommer aldrig att stänga en dörr för att minska skriket från mina barn utåt.
Jag kommer hellre ställa mig själv på balkongen, ifall det är någon som tror att vi misshandlar barnen, så att jag har alibi. Jag har inte misshandlat mina barn. Jag kommer aldrig att misshandla mina barn. Så enkelt är det.

Nu ska jag sätta mig och leta upp bra sidor på Internet som handlar om just mina barns diagnoser, så att jag kan printa ner dom på ett visitkort och ge till folk som inte fattar..
Jag vill hjälpa till att sprida information om hur det är att leva med diagnosbarn.

Ha en bra söndag och ta hand om er.. Kram

Lägger ut 3 bilder från igår som visar att allt inte var dåligt igår..

Härlig färg på dessa blommor.. Tyvärr gör inte bilden dom rättvisa..

Det här vad var Erik åkte på att göra igår.. Själv solade jag..

Sanna hade egen picnic i gröngräset.. Hela bilden andas SOMMAR!

Godmorgon kära läsare. Äntligen har jag några timmar helt för mig själv. Barnen är nu iväg till skolan och Erik är på väg till jobbet.

Men fy sjutton vilken morgon. Segt som tusan att få upp Andreas ur sängen. Inte ens ett lockande med lite glass fick upp honom, så det blev inget av med det.

Till slut kom han upp iallafall och satte sig vid matbordet. Sanna satt redan där och åt sin gröt och nästan genast börjar dom 2 att bråka.

Det räckte med att Sanna gjorde nån ful min till Andreas för att han skulle explodera. Och när han exploderar, så gör han det ordentligt. Han blev skitförbannad rent ut sagt.

Andreas gick in i vardagsrummet och satte sig för att klä på sig, medans Sanna var kvar i köket och åt upp resten av sin frukost. När hon var klar, bytte vi plats på dom. Men det hjälpte inte, Sanna fortsatte att fräsa åt Andreas.

Tog tag i henne för att få på henne kläder och talade samtidigt om för henne att det inte är ok att göra så. Mitt i allt så drog hon, trots mitt nej, ut till köket för att en gång till fräsa åt Andreas.

Naturligtvis blev han förbannad och Sanna började gråta.

Men vad hjälper det? Hur mycket vi än försöker så går det inte att få dom att förstå orsak och verkan.

Det är det som är det största problemet med deras diagnos. Men vi fortsätter framhärda hur man ska bete sig. Nån gång ska det väl fastna. Dom blir ju trots allt äldre hela tiden..

Nu ska jag ta det lugnt ett par timmar, sen ska jag återigen ner till centrum för att se om jag kan hitta nåt snygggt för dom presentkortspengar jag fick i födelsedagspresent.

Hade ju turen att vinna, att tillsammans med 149 andra trogna bloggläsare, få hänga med på party tillsammans med Pernilla Wahlgren. Ser verkligen fram emot några timmar tillsammans med andra. Utan man och barn. Min helt egna tid..

Ha en fortsatt trevlig fredag och ta hand om er…