Hallå igen alla fina. Vet att jag lovade er en utförlig beskrivning av hur min helg varit, men jag känner att det jag skriver om nu är så himla mycket viktigare att få ut än min helg.

Det är val snart och ur den synpunkten vill jag att invånarna i Österåkers Kommun ska få veta hur politikerna i kommunen behandlar sina medborgare. Jag vill verkligen inte ha kvar det borgliga styre vi har i kommunen idag. Nu pratar jag inte om riksdagsvalet, utan om kommunvalet.

I 2 års tid har min dotter haft taxi till och från skolan. Hon har under dessa 2 år alltid åkt ensam då hon inte är mogen för att ha samåkning med människor hon inte känner och fortfarande inte är mogen för det. Det har fungerat klockrent. I 1 års tid har hon haft en och samma chaufför på morgonen och en chaufför på eftermiddagen. Det har också fungerat klockrent. Har jag behövt ändra någon taxitid har jag som förälder kunnat ringa till en speciell person på Taxi 020 och gjort nödvändiga ändringar. Har också fungerat klockrent.

I torsdags ringde morgonchauffören till mig och frågade om det var möjligt att min dotter och nu även min son, ska hämtas klockan 7,05 på måndagsmorgonen. Naturligtvis svarade jag nej. Dom ska hämtas 7,45. Chauffören misstänkte att det var så det var och trodde att någon hört fel eller helt enkelt skrivit nollan istället för 4:an. Det är mänskligt att fela.

Då min son nu fått plats på samma skola, så tänkte jag i mitt stilla sinne att jag skulle vara smart och spara in lite pengar åt kommunen genom att låta Sanna och Andreas dela taxi till och från skolan. Det vet jag fungerar även för Sanna då hon är trygg med sin storebror.

I fredags förmiddag ringde chauffören upp mig igen. Nu för att berätta att han varit i kontakt med den person på Taxi 020 som håller i det här och fått veta att Österåkers Kommunpolitiker bestämt sig för att dra åt svångremmen och göra vissa besparingar. Och i det här fallet så har dom då bestämt att mina barn ska hämtas upp 7,05 för att sen åka runt i kommunen och hämta upp andra barn och sen bli körda till skolan. Gissa om jag blev förbannad.

Jag ringde upp sagda person på 020 och fick samma svar av honom som chauffören fått. Jag fick namn på den i kommunen som handhar detta med skolskjuts men fick veta att denne var sjukskriven. Fick då ett annat namn, Sofie Enander. Ringde upp henne och frågade rent ut: Vad i helvete är det som pågår?

Berättade om min dotters svårigheter med att ha samåkning med okända människor och hur det tar energi från henne. Energi som det tar min dotter drygt 1 ½ timme att återfå. Vilket betyder att hon måste lägga sig och vila det första hon gör när hon kommer till skolan. Jag berättade också om hur stor besvikelsen skulle bli hos min dotter om hon gått hela morgonen och väntat på att få träffa den eller den på vägen till skolan och det sen inte blir så av en eller annan anledning. Sofie frågade då mig om det inte kanske var så att det skulle vara bättre för mina barn om dom blev hämtade sist? Jag var faktiskt tvungen att ta luren från örat och stirra på den, för jag trodde inte jag hört rätt. Hade hon verkligen inte fattat vad jag sagt till henne? Så korkad får ingen vara.. Jag var jävligt förbannad rent ut sagt. Sa till denna Sofie att om det inte står en taxi utanför vår port 7,45 på måndagmorgon så kan kommunen räkna med att jag tar kontakt med en advokat och inlämnar en stämning gentemot kommunen.

Några timmar senare ringde personen från Taxi 020 upp mig och berättade att Österåkers Kommun nu fattat ett nytt beslut som gör gällande att mina barn ska hämtas 7,45 utanför porten för att tillsammans åka till skolan, utan att hämta något annat barn på vägen dit.

Nu ska ni få något att fundera på i den text jag skrivit här ovan. Men är det någon som kan se det jättefel kommunen gjort i allt det här?

Jag öppnar upp kommentarsfältet, så ni behöver inte vara registrerade för att få lämna en kommentar. Men det ska bli kul om ni ser samma fel som jag..

En annan sak som gör att jag idag via Facebook efterlyst en förbannat bra advokat är att i våras så fick vi igenom att få avlastning i form av ett korttidsboende.
Ett korttidsboende som barnen åker till och som möjliggör att jag och min man kan försöka återuppta vår tid tillsammans,bara vi två. Vi fick beviljat 4 dagar per barn och månad. Tyvärr gick det inte så där jättebra med planeringen att sonen kunde få åka dit redan på fredagen och åka hem på måndagen, för då räknas det som 3 dagar och då han ska vara där varannan helg så blir det väldigt knasigt. Så vi sa att vi kan lämna honom där på lördagsmornar och så åker han direkt hem eller till skolan på måndagsmorgonen.

För Sanna blev det lättare då hon bara kan vara där var 4:de helg och då åka redan på fredagen och åka till skolan på måndagen. Allt detta för att jag och min man ska få avlastning och kunna vårda vår relation alternativt ha egen tid.. Då våra barn har diagnoser och därmed speciella behov så kändes detta otroligt skönt att få hjälp med.

Idag fick jag en räkning från Österåkers Kommun. En räkning som gör att jag ska BETALA för maten på detta ställe för mina barn. Frukost lunch och middag… ?????

Det här är ingen information vi har fått från kommunen. Jag ringde till detta korttidsboende för att höra mig för om vad som gällde. Fick då veta att det är inte korttidsboendet som kräver dessa pengar av föräldrarna utan dom får pengar från respektive kommun. Och kommunen kräver då i sin tur pengar av föräldrarna för att dom ska få avlastning???

Ja, visst får vi avlastning i form av att vi inte behöver ha barnen runt oss 24/7. Men istället anstränger man vår ekonomi på det här sättet. Vad är vitsen? Då kan jag lika gärna hålla ungarna hemma. Vi får ju ändå skicka med pengar varje gång dom ska dit för att dom ska få möjlighet att hänga med på diverse aktiviteter som korttidsboendet anordnar varje gång. Nu ska vi även betala för maten på ett ställe som är sagt ska fungera som avlastning för familjer som har barn med speciella behov.

Då tycker jag att det är bättre att vi håller dom hemma, för då kan vi själva välja om vi vill göra någon aktivitet med barnen eller om vi bara vill sitta hemma och mysa.

Återigen så har då dessa kommunpolitiker dragit åt svångremmen där det känns som mest och där det egentligen behöver läggas mest pengar. Nämligen barnen. Barnen i kommunen, som nu får lära sig den hårda vägen att buffla sig fram genom tillvaron är det enda som gäller. Att roffa åt sig, att skoningslöst skita i om någon råkar stå ivägen. Bara dom får som dom vill..

Fortfarande någon som undrar varför så många ungdomar härjar omkring på stan, bråkar, rånar, våldtar och förstör? Inte jag kan jag säga. Jag är inte ett dugg förvånad.

Imorgon är det jag som ska leta upp en jävligt bra advokat, för nu ska kommunen få sin feta stämning på halsen, för så här behandlar man inte barn med speciella behov. Man behandlar inga barn på detta sätt. Läs bara vad jag skrivit om kommunpolitikers idiotiska beslut om barnen i Dyvik här.

Hade så hoppats på att klara av att skriva om positiva saker 7 dagar på raken, så jag är ledsen att jag misslyckades med det. Jag hoppas däremot på att jag lyckas stoppa dessa idiotiska kommunpolitiker som inte verkar ha någon som helst verklighetsförankring, från att få sitta kvar på sina platser i valet nästa månad.

Tack. 

Godmorgon på er alla fina. 4:de dagen som jag skriver om positiva saker.
Kan ärligt säga det att detta med att tänka positivt inte alltid är det lättaste. Mycket lättare att hänga kvar vid det negativa, men jag fortsätter..

Idag tänkte jag låta mitt inlägg handla om hyllningar till 2 personer.

Först och främst vill jag hylla min fina son,Andreas, för den mogenhet han uppvisade i samband med det som hände hans lillasyster i förrgår. Hade faktiskt inte räknat med det.
Låter kanske konstigt i era öron, men om man har det minsta hum om hur barn med diagnoser fungerar så vet man att barn med diagnoser alltid är här och nu. Alla känslor är lika starka och lika viktiga och måste få komma ut med en gång.

Andreas och Sanna brukar oftast vara i luven på varandra. Älskar att ge varandra tjyvnyp så ofta dom kommer åt. Sanna kan be Andreas att sluta, men då han ser hur starkt hon reagerar så är det som om han får mer bränsle och fortsätter tills dom brakar samman i slagsmål och vice versa, naturligtvis..

Därför kom hans sätt att bemöta Sanna i det traumatiska hon upplevt, som en positiv överraskning. Han lade sig bredvid henne, lade armen runt henne. Han kramade henne och var väldigt mån om att hon skulle må bra. Igår var Erik ledig, vilket gjorde att jag kunde fara runt på stan som en yr höna och leta kläder. Var hemma i kanske en halvtimme mitt på dagen för att utfodra en hungrig kille. Det var allt, sen var jag på språng igen.

Så jag ringde Erik under eftermiddagen för att höra efter hur Sanna haft det på skolan och fick veta att hon mötts av kramar och pussar av sin storebror vid hemkomsten.. ♥

Så min första hyllning går till sonen som visade prov på stor mogenhet.. Tack älskade unge ♥

Min andra hyllning går till min underbara frisör Lilly på Salong Elegance här i Åkersberga..
Var där igår för att fixa till utväxten. Vet att hon alltid läser min blogg, men igår hade hon inte hunnit med det, så jag berättade för henne vad jag skrivit om och att jag denna vecka har utsett som min alldeles egna vänliga veckan. Hon tittade på mig i spegeln och sa att: ”Jamen, då måste du ju skriva om din underbara frisör och hur duktig hon är”.

Sen började hon gapskratta eftersom jag tystnade. Visste inte vad jag skulle svara på det, då jag inte hade tänkt på saken alls..

Jag kan lova, att går ni till henne för att klippa er eller vad ni nu vill göra, så kommer ni att gå därifrån med ett leende på läpparna. Hon har världens skönaste humor och man känner aldrig att man måste kallprata, så där som många kan känna inför sina frisörer.

Nä, hos henne far humoristiska repliker runt i lokalen, som en hamster i sitt hjul. Man har aldrig tråkigt hos henne.. Tonen är rå men hjärtlig där..   Tack söta Lilly för alla härliga pratstunder i frisörstolen..

Så Lilly, ser du nu? Jag skrev om dig. Det trodde du inte eller hur?  Så nu kanske du kan sluta gnälla..

Det var dagens hyllningar. Nu är det dags för kaffe och sen försöka få upp Sanna..

Ha en alldeles underbar regnig dag. Och kom ihåg: Positiva tankar leder till positiva händelser.. Kram på er..

Godmorgon på er alla fina. Har fått sova hyfsat inatt iallafall.

Igår var jag som sagt på Skansen med ungarna.. Eller vänta.. Nej, jag var på Skansen med Skalman och en duracellkanin.. För så var Sanna. Hon var som en duracellkanin på uppåttjack. Och så var Andreas, som Skalman fast utan klockan.
För hon sprang runt som en galning och skulle titta på det ena djuret efter det andra. Medans Andreas i sin tur såg ut som om han ville ta en powernap på varenda parkbänk han såg.. Men tro inte hon gjorde som vi andra gör, tar rundan som man ska så man hinner se alla djur..

Nej då nej då.. Här skulle det ses älgar, för att sen titta på lillskansen, för att sen se björnarna, tillbaks till älgarna, uttrarna, sälarna, älgarna igen, lodjuret, lillskansen, uttrarna igen..

Ja, ni ser ju själva. Ingen logik. Bara en massa spring i benen.. Jag och min Skalman försökte hänga med så gott det gick. Lätt var det inte, men vi tappade ju aldrig bort varandra iallafall.. Så inget svinn denna gång heller.. Tack och lov..

Till slut bestämdes det iallafall att vi skulle ta oss ner till torget, där alla karuseller finns.
Men har ni tänkt på vad många lekplatser det finns på Skansen som bara måste lekas med, på vägen till torget?

Först var det ju bilarna på Bollnästorget som bara måste styras av Sanna. Jag och Andreas satte oss på en parkbänk för att vila benen liten, så jag gav Sanna en tjuga att åka för. Hon sprang iväg,gladare än gladast. Men kom tillbaks efter ett par minuter med en uppsyn som skulle kunna skrämma iväg ett åskmoln, utan att ge ett pip ifrån sig.

Försökte förtvivlat få reda på vad som hänt, men hon bara grät och menade på att killen som skulle ta betalt hade inte förstått henne när hon kom fram och sa nåt i stil med: Mmmmm…

Hade faktiskt väldigt svårt att hålla mig för skratt, men jag tror att även om jag nu känner min dotter, så hade jag nog haft  svårt att förstå vad Mmmmmm betyder, om hon kommit fram till mig och sagt så..

Hon drog med mig till dessa bilar för att få hjälp och folk i vanlig ordning stirrar. Och då menar jag inte bara stirra för att barnet skriker, utan stirrar ogillande. Såg framförallt två kvinnor som stirrade på Sanna med avsmak i blicken där hon kom med tårarna trillandes och snoret hängandes. Åh, vad jag ångrar att jag inte stirrade tillbaka med samma avsmak i min blick mot dom två..  Det här börjar bli vardagsmat för oss. Att folk stirrar. Men det är fortfarande lika jobbigt..

Tack och lov höll jag mig lugn iallafall och på så sätt kunde jag till slut få Sanna lugn och hon äntligen kunde få åka på dom älskade bilarna..

När hon fått åka dessa bilar 4 gånger, så sa jag att nu måste vi börja röra på oss, mot torget. Det började nämligen bli väldigt mycket folk. Allsång på Skansen heter ett program som sänds på tisdagar och naturligtvis var vi där på en tisdag…

Hon hörde hur artisterna spelade på scenen och ville dit och kolla. Men på vägen dit hann hon med en liten lekpark att springa omkring på.. Alltså, den där ungen har näsa för sånt, för faktum är att jag har aldrig sett den där lekparken förut. Kan hända den är ny för i år, men hur hittade hon just den, just där, just då?

Där stannade hon en stund och lekte. Till och med Andreas sprang omkring där, så det var ju bra. Han som annars alltid föredrar att leka Skalman.. Det vill säga, ta det lugnt.. Gärna ta en powernap någonstans på vägen, på någon bänk som sagt..

Nåväl, när hon hade lekt färdigt där, så hörde hon att musiken drog igång igen och ville dit. På vägen dit, ytterligare en gång, hittade hon nu en liten blomsterpark där det flög omkring fjärilar, så där ville hon stanna och titta och gå omkring.. Stannade kanske 5 minuter, för nu drog musiken på scenen igång ordentligt, så nu ville hon dit. Hon sprang i förväg och jag och min Skalman kom efter, gåendes, långsamt.. Hittade henne nästan framme vid scenen. Där ville hon stanna och titta på när dom sjöng. Jag förklarade för henne att dom just nu bara repeterar för att sedan, om några timmar, stå där och spela på riktigt så att säga, och så länge kan vi inte stanna. Hon gav med sig, så vi började återigen vår vandring mot torget.

Men kan ni gissa vad hon hittade på vägen dit?? 

Ja, ni gissade alldeles rätt.. Hon hittade ytterligare en lekpark, där hon ville leka. Där åkte hon rutchkana, sprang i en labyrint för att sedan stanna framför en gungbräda som hon absolut ville gunga på. Just då var den upptagen av två killar som gungade och både jag och Skalman försökte få henne därifrån. Han genom att vilja dra henne, jag genom pedagogiska argument. Inget hjälpte kan jag ju säga.

Till slut fick vi med henne genom att locka med att hon kunde få åka kättinggungan på torget istället. Och då blev det åter fart på min lilla duracellkanin på uppåttjack.

På torget så skulle vi köpa biljetter då, men dom kan endast köpas via alla dessa lottstånd som finns där. Så naturligtvis ville Sanna ta en lott. Hon hade spanat in en leksakskarusell som hon bestämdes sig för att den skulle hon vinna. Men då den var förstapriset och du kan köpa typ tusen lotter x 20 kronor för en remsa och ändå inte vinna förstapriset, så kan ni ju räkna ut själva hur oddsen är för det… Men hon hade bestämt sig och så började det igen. Ilska, frustration över att endast vinna 3:de pris, tårar som sprutade och snor som hängde. Tänk er Helena Bergström, så förstår ni vad jag menar..

Dramaqueen på högsta nivå..

Och som vanligt, folk som stirrade. Till slut var jag tvungen att förklara för tjejen i ståndet att Sanna har ADHD, och tack och lov mötte jag nu en tjej som förstod. Hon hade nämligen ADHD själv. Gud tack för att få möta en förstående människa..

Efter många om och men så fick jag tillslut Sanna därifrån genom att köpa dessa biljetter så att hon och Andreas kunde åka kättinggungan..
Sen hade Skalman och duracellkaninen bestämt att vi skulle spela på chokladhjulet.
Och ja, det gick väl bra där kan man väl säga..

Två kilo choklad fick vi med oss hem. Men även där vid chokladhjulet så fick Sanna sitt 3:de utbrott. Hon gillar inte just den chokladen vi vann, utan ville ha enbart mjölkchoklad.
Så där står jag med två ungar som vill två olika saker. Vem ska man tillfredställa i ett sådant läge?

Andreas blev helt förtvivlad och började gråta och skrika nåt om att Sanna minsann alltid ska få det hon vill ha, medans han själv aldrig får det.. Suck.. Som tur var vann vi även 2 stycken 3:de pris, så Sanna blev nöjd med 2 stycken 100 grams chokladkakor och Andreas kunde stolt få bära den stora tvåkilos chokladen.
Så var alla nöjda och glada.. Men gissa om jag var trött, både i själen och i benen..

Tack och lov hade Erik varit så snäll att han kom till Skansen för att hämta upp oss efter sitt jobb, så jag slapp åka med dessa två illbattingar på buss och tåg hem..

Försökte prata med Erik igår igen, om ett tips jag hade fått av en väninna. Men det gick inte. Han slog ifrån sig direkt och menade på att jag har ju aldrig sagt till honom förut om exakt vad det är jag vill ha hjälp med.. Vilket jag inte gjort annat dom senaste två åren…

Det går inte att nå fram till honom och få honom att förstå. Så vad kan jag göra?

Nu ska jag iallafall bara ta det lugnt. Barnen sover fortfarande och jag njuter av tystnaden och lugnet som rådet just nu..

Ha en underbar onsdag.. Kram

Idag har det inte varit en rolig dag att vara mamma till Andreas.

Vi skulle iväg till Västerås idag, han och jag, för att köpa en sak. Sen skulle vi tillbaka till Stockholm för att gå på bio på kvällen. Premiären på Shrek 4..
Började redan imorse.. Då han hela tiden drog upp rösten till ett pipande och menade på att så sa du inte.. Jo, just så sa jag att vi skulle göra. Och just den där pipande rösten, åh vad jag hatar den. Låter värre än en fjolla som får sina pungkulor klämda.. Det kryper i kroppen på mig, för inte nog med att den är pipig, han låter fruktansvärt gnällig samtidigt..

Fortsatte hela tågresan, ”är vi inte framme snart. Du sa ju inte.. ” osv..
Samma sak på tågresan hem. Skulle ladda våra mobiler, då han säger att han inte kan titta på youtube samtidigt som den laddas, varpå jag försökte förklara att om han stänger ner…

Längre än så kom jag inte förräns han blev arg och började väsa nåt om att jamen då kan ju du ta tillbaka telefonen då då.. Men snälla Andreas, det var inte så jag menade.. Jo det var det, fick jag till svar.

Under bion var han dock tyst. Skrattade gott åt skämten som levererades, men det känns rätt skönt att det nu är den sista Shrekfilmen som visas..

Och sen då? Jo, kom hem här. Andreas visste att jag hade skaffat ett kort som gjorde att jag kunde ladda ner betalappar till min telefon och ville att jag skulle göra likadant med hans. Försökte då förklara att jag måste intstallera hans telefon på hans dator först och sen köpa en likadant kort till honom. Och det kan jag inte göra förräns imorgon.

Jaha, då var det fel också och jag var bara en enda stor fet äcklig gris.

Just det, på väg till bion fick han mig att brista i gråt, då han påstod att eftersom vi inte vill lyssna på just det han just där och då vill spela upp och vi inte fattade att vi måste stänga fönstet i bilen för att höra, så älskar vi inte honom. Vi vill egentligen inte ha honom och vi skiter i honom..

Jag bara kände att nu är det fan i mig nog. Jag kunde inte låta bli, men jag brast i tårar och förklarade för honom att nu måste han sätta sig in i vad det innebär att vara bärare av dom diagnoser han har, för jag orkar inte mer. Då, men först då insåg han vad han hade gjort och kom krypandes. Skulle kramas och klappade mig på kinden. Men jag vet att imorgon är det samma sak igen. Han skriker och gapar och gnäller om att vi inte älskar honom om inte vi är vid hans sida hela hela tiden.

Har förklarat för honom att den som får den absolut mest uppmärksamheten i det här hemmet är Andreas. Sanna blir satt på undantag många gånger, tyvärr..
Måste snabbt nu hitta en lösning på det problemet, men hur??  Det är frågan..

Var var vi? Jo, telefonerna.. Jag hade laddat ner två appar, en som gör att man ser gammal ut och en som gör att man ser extremt fet ut. Jag provade genom att ta foto på Erik och göra honom gammal och sen fet. Synd att man inte kan göra båda samtidigt.. Fast nu när jag tänker efter så kanske man kan det. Måste testa..

Åter till telefonen. Andreas höll på att skratta ihjäl sig när han såg bilderna på sin pappa och ville ta ett foto på mig. I vanliga fall håller jag mig helst bakom kameran, men ställde upp för en bild iallafall. Tyvärr visade det sig att bilden blev för mörk. Man såg knappt någonting och det skulle jag försöka förklara för Andreas, men som vanligt fick jag bara hälften sagt, sen kom utbrottet.

Jag var en liten löjlig figur som tror att min Iphone är gjord av glas och är överdrivet försiktig med den. Och så störtade han iväg.
Men snälla, jag försökte förklara att bilden blev för mörk och att han skulle försöka ta en ny bild där det är mer ljus i ansiktet.

Men som sagt var, så långt kom jag aldrig. Och nu sitter jag här och försöker tänka ut en bra annons till Blocket.

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara den där pedagogiska mamman hela tiden. Jag har inte varit ifrån något av mina barn nu på 4 månader. Om inte ännu mer..

Nu tänker ni kanske att jamen det har inte jag heller.. Men tänk då på att jag menar att mitt jobb är mina barn. Vilket innebär att åtminstone ett av barnen har funnits vid min sida 24/7 sen i början på mars.. Många av er har ju ett arbete att gå till vilket gör att ni inte har era barn i hasorna hela dagarna, vilket jag alltså har..

Hoppas det här har gått över till imorgon. Men jag är tveksam. Om det har det, så kan jag ändå inte slappna av. För det kommer säkert något annat för honom att reta upp sig på..

Nu ska jag ta ett glas rosé och en cigg, sen är det sängen som gäller.

Godnatt på er alla fina vänner.. Kram

Godmorgon på er. Hoppas ni hade en bra midsommar igår..

För det är mer än vad man kan säga att vi hade. Jag hade förberett Andreas på att vi skulle åka ut till ett helt nytt ställe som ingen av oss varit på förut. Har sett bilder på det stället och det såg så himla fantastiskt ut..
Men så igår morse när jag skulle väcka Andreas så slog han bakut direkt. Han ville inte åka någonstans. Som vanligt..

Han visste om det här och han hade gett sitt medgivande till det, men ändå protesterade han och menade på att han inte alls hade samtyckt. Och det här är så typiskt för barn med diagnos.
Att inte kunna se helheten. Utan bara för stunden, här och nu.

Och här och nu så ville han inte åka, men vi stod på oss och sa att vi skulle åka iallafall, så till slut fick vi upp honom och fick honom att klä på sig.. En bedrift bara det..

Från början hade vi tänkt att åka dit lagom till dansen runt midsommarstången skulle börja vid 14,30 för att sen äta grillbuffén som skulle serveras vid 18-tiden. Men ändrade oss till att åka redan vid 10,30-tiden, så vi kunde få äta lunchbuffén istället, för på så sätt kunde vi iallafall få i oss typisk midsommarmat..

Det här stället skulle ligga 7 mil från Stockholm, men det var betydligt längre än så.. Tror jag iallafall, för inte tog det knappa timmen att köra dit.. Det tog längre tid än så..

Nåväl, vi kom dit, åt av lunchbuffén och bestämde oss för att spela lite minigolf då det var någon timme kvar innan dansen skulle börja.
Under tiden som vi spelade minigolf började så myggorna att anfalla. Och då menar jag verkligen anfalla. Det gick inte att rädda sig undan dom, hur vi än gjorde. Myggorna var riktiga agressiva..

Andreas fick totalspel på dessa myggor och började utföra någons slags myggdödardans på golfbanan, samtidigt som han grät och mådde dåligt. Så han genomförde aldrig spelet fullt ut.

När vi väl var klara med golfen, så var det inte många minuter kvar, så vi gick ner till den gräsmatta där midsommarstången stod. Även där blev vi anfallna av dessa ilskna mygg.
Jag hoppades på att Andreas skulle stå ut några minuter till, så att vi iallafall kunde få vara med på dansen, men han bara gnällde och gnällde och började nästan att slå på oss för att få oss att åka hem.

Vid just det tillfället kände jag bara, att jag säljer ungen. Jag ville stanna och fira äkta svensk  midsommar, men inte med en gnällig unge vid min sida.
Dessutom verkade det inte vara särskilt mycket folk som hade samlats på gräsmattan. Men jag ville ändå stanna, åtminstone en kvart, tjugo minuter till.
Andreas betedde sig som om han höll på att dö. Jag som känner honom, vet att så här gör han för att få sin vilja fram.

Vid ett tillfälle hade han dessutom kastat sin sko rakt i ryggen på Erik, bara för att få åka hem, men jag stod på mig. Jag tänkte att den här gången ska jag inte ge med mig.

Jag har så många gånger fått höra att jag måste vara konsekvent med barnen, annars tar dom över. Så jag bestämde att nej, den här gången så bestämmer jag och jag vill stanna.

Men sen kan man ju fråga sig vad som är bäst, att ha en unge som slår på en hela tiden, som gnäller, skriker och beter sig allmänt illa åt, eller att packa ihop och åka hem?

Då dom flesta människor inte förstår hur det är att leva med diagnosbarn så upplevs barnen som otroligt ouppfostrade och jag hade definitivt ingen lust att alla som var där skulle tro att min son är ouppfostrad, så till slut blev jag förbannad, tog mina skor i handen, vände mig mot Erik och Andreas och tackade så jävla mycket för den här midsommaraftonen. Jag var väldigt sarkastisk i min ton, men jag var trött och besviken också..

Men jag totalruttnade på allt. Kändes som om midsommaren blev ett sådant misslyckande att jag nog aldrig mer vill fira den. Jag orkar helt enkelt inte mer.

Jag älskar mina barn över allt annat på denna jord, men fan vad jag önskar många gånger att jag sluppit få barn med diagnos. Istället fått barn som man kan resonera med och som förstår att ibland så är det bara så att man måste gilla läget.
Men det går inte.. Så då får jag helt enkelt gilla läget, även om jag många gånger känner att nu lägger jag ut en annons om två barn till försäljning.

Ja, det var våran totalt misslyckade midsommarafton det. Vi åkte hem. Ingen dans runt stången, ingen blomkrans i håret och inga blommor att lägga under kudden.

Jag vet iallafall att jag kommer inte åka tillbaka dit nästa år. Vill åka till ett ställe som är garanterat myggfritt.. Just för att slippa liknande situation igen..

Ha en fortsatt trevlig midsommar helg iallafall, alla fina vänner.. Kram

Godmorgon på er alla fina. Vaknade redan vid strax efter fyra men låg kvar i sängen fram till 5, då jag klev upp för att göra lite kaffe. Möter min älskade dotter i köket, som också vaknat och nu var hungrig. Hon fixade i ordning egen frukost  bestående av tre smörgåsar med skinka på..
Min duktiga lilla tjej.. ♥

Igår kväll fick jag ett mail från Skolinspektionen. Ni som följer min blogg vet ju att jag gjorde en anmälan mot Andreas skola i höstas för kränkande behandling och att inte ta oss på allvar samt att strunta i att hjälpa Andreas genom hans svårigheter han har i skolan.

Självklart motsatte sig skolan mot det jag berättat om för Skolinspektionen. Något annat hade jag inte väntat mig. För ärligt, vilken lärare står upp för att den gjort fel? Ingen, vad jag vet..

Nu fick inte skolan skit för den kränkande behandling dom utsatt Andreas för, men dom kritiseras av Skolinspektionen för bristande hjälp.

Så här skriver Skolinspektionen i slutet av sitt utlåtande:

Skolinspektionen kan konstatera att Söraskolan hade kännedom om B:s behov av stöd redan innan han började vid höstterminen 2009. I juni 2009 kontaktades skolan av Österåkers Kommun gällande B:s skolplacering och till ansökningshandlingarna gällande den särskilda undervisningsgrupp vid Söraskolan var även en pedagogisk utredning från juni 2009 avseende B:s skolsituation bifogad. Såvitt framgår av uppgifterna kan Skolinspektionen dock inte se att Söraskolan från augusti 2009 till november 2009 vidtagit stödåtgärder gällande B:s svårigheter. Först i november 2009 är ett åtgärdsprogram utarbetat av vilket vissa stödåtgärder ingår.

Med anledning av ovanstående vill Skolinspektionen klargöra att en placering i en särskild undervisningsgrupp kan vara en relevant stödåtgärd för en elev. Emellertid måste skolan även göra en bedömning av elevens behov och hur skolan på bästa sätt kan möta behovet inom ramen för den särskilda undervisningsgruppen. För en elev med så omfattande svårigheter som i förevarande fall måste skolan självklart skyndsamt utarbeta ett åtgärdsprogram.

Skolinspektionen finner vidare att det utarbetade åtgärdsprogrammet för B har brister. Av åtgärdsprogrammet framgår bland annat inte vem som ansvarar för vilken åtgärd, hur åtgärderna är kopplade till målen för B samt hur åtgärderna ska följas upp och utvärderas.

Av åtgärdsprogrammet ska det framgå vilka elevens behov är, hur behoven ska tillgodoses samt hur åtgärderna ska följas upp och utvärderas. Av Skolverkets allmänna råd för arbete med åtgärdsprogram (SKOLF 2008:25) framgår att ett åtgärdsprogram bör vara både kortsiktigt och långsiktigt och lyfta fram elevens starka sidor.
Det ska också framgå av programmet vem som ansvarar för vilken åtgärd samt uppföljningen. Ett åtgärdsprogram ska inte bara utarbetas om en elev har svårigheter att nå kunskapsmålen, utan även om eleven av andra skäl är i behov av särskilda stödinsatser.

Skolinspektionen kan konstatera att Söraskolan följt upp och utvärderat åtgärdsprogrammet i december 2009. Av dokumentationen framgår att skolan gjort bedömningen att insatta åtgärder inte varit framgångsrika men att skolan även i fortsättningen skulle arbeta med samma stödåtgärder. Av dokumentationen framgår emellertid inte tydligt vilken utvärdering som legat till grund för bedömningen.

Sammantaget finner Skolinspektionen att Söraskolan inte tillräckligt skyndsamt gjort en bedömning av hur skolan på bästa sätt kan möta B:s behov utifrån den kännedom skolan haft om hans svårigheter. Med tanke på B:s omfattande svårigheter borde skolan skyndsamt ha utarbetat ett åtgärdsprogram för B. Vidare bedömer Skolinspektionen att både åtgärdsprogram från november 2009 samt uppföljningen och utvärderingen av programmet har brister. Mot denna bakgrund kritiserar Skolinspektionen Österåkers Kommun för att inte ha följt författningarnas krav vad gäller en elevs rätt till särskilt stöd.

Gissa om detta kändes skönt att få reda på. Det som förvånar mig i det här är det faktum att Andreas, som i detta kallas för B, lärare har lärarbehörighet, har arbetat med den här typen av problem förut, men på något underligtvis undgått sig att lära sig hur man gör ett åtgärdsprogram på bästa sätt och hur man följer upp det. Då kan man ju egentligen börjar undra över om inte läraren kanske ska sätta sig i en egen skolbänk och ta utvecklingskurser för att lära sig ordentligt, så att inte fler elever råkar ut för samma sak.

Kram på er och ett stort Grattis till min fina vän Tjocko som fyller år idag.. Hurra hurra..

Hej på er. Ledsen att jag inte bloggade mer än att kopiera en text och lägga ut den, men jag orkade inte annat igår. Kände mig lite nedstämd, så det var därför. Sen också för att jag vill belysa dom olika diagnoser som finns och som mina barn har.

Trotssyndromet har fallit på Andreas lott, att bära med sig i livet. Hoppas bara han har styrkan att orka leva med det själv.

Båda barnen har ADHD, men det är bara Sanna som har det som huvuddiagnos, medans Andreas har Asperger syndrom som huvuddiagnos. Men båda har diagnoser inom autismspektrat.

Ni kan läsa på om respektive diagnos under dom olika kategorierna som jag har lagt upp.

I kommentarsfältet till mitt inlägg igår så skrev Marlene till mig att hon kommer få veta idag, om hennes dotter har diagnos eller inte, och vad det i sådanafall kan vara med hennes dotter.

Jag hoppas hon får det svar hon önskar sig.

För faktum är det, att det är en sorg att få ett barn med handikapp. Oavsett handikappet..

En sorg, som man bär med sig och som det i fallet med barn som har bokstavsdiagnoser, kan vara svårt att tala om.. Ett barn med Downs syndrom, det syns, likaså om ett barn har en utvecklingsstörning eller en cpskada av något slag.

Det är handikapp som syns. Där behöver inte föräldrar skrika sig blåa för att få till ett samtal om den sorg som kan uppstå över att man inte fått det där friska barnet man önskat sig.
Men blir du förälder till ett barn med bokstavsdiagnos, så får du inte samma krishjälp. Du har inte samma möjlighet till att få prata av dig om den sorg som kan uppstå även där.

Iallafall har jag aldrig fått den möjligheten. Att verkligen få sitta med en terapeut. En terapeut som har kunskap och kompentens att leda mig genom den snåriga stig av LSS och vårdbidrag och allt vad som kan finnas för dessa barn, utan oftast får du leta upp den informationen på egen hand.

För att inte prata om tiden innan du får en eventuell diagnos. Som i vårt fall, där vi gång på gång blev anmälda till socialtjänsten, för att våra barn var utåtagerande och där socialtjänsten inte fattade eller har kunskap om diagnosbarn. Utan bildar sig en egen uppfattning. Vägrar lyssna på föräldrar eller någon annan, utan bara sig själva och kan därigenom orsaka större skada för dessa barn. Vilket också skedde i vårt fall. Man vägrade lyssna på oss. Vägrade förstå att vi ville tala om vår sorg att få inte bara ett, utan två barn med handikapp.

Utan då skulle man genast placera åtminstone ena barnet utanför familjen och på så sätt hjälpa oss att lära oss ta hand om det barnet? Ursäkta, men hur lär man sig att ta hand om ett diagnosbarn i vardagen om man inte får ha det hos sig?

Nåja, det där ligger några år bakåt i tiden, men sitter fortfarande som en tagg i hjärtat, över deras okunskap och ovilja att faktiskt HJÄLPA. Istället stjälpte man familjen.

Men så är det ju, det är en otroligt stor sorg att få ett barn med handikapp, oavsett vilken typ av handikapp barnet har. Men i fall där barnet har ett fysiskt handikapp är det lättare, men ett barn med psykiskt handikapp.. Nej nej, det går inte.. Då fnyser folk bara åt en och fortsätter hävda att det beror på dålig uppfostran, alternativt att diagnoserna överhuvudtaget inte existerar, annat än som hjärnspöken.

För ett barn med psykiskt handikapp, ser ju friskt ut, men det är det inte. Den har en störning i hjärnan. Och den störningen kan ha uppkommit hur som. Behöver inte alls vara nedärvt eller på grund av dåliga hemförhållanden. Även i den mest välbärgade familjen med dom lyckligaste paren kan det förekomma barn med diagnoser.

Så nästa gång ni ser barn som sparkar sina föräldrar i affären, eller lägger sig på golvet och skriker och där föräldrar låter dessa barn göra så. Döm inte innan ni vet. Det kan vara ett barn med diagnos.

Mina barn är det bästa jag har gjort i mitt liv. Jag kommer älska dom härifrån till evigheten och tillbaka och alla varv runt jorden du kan räkna till.

Men jag kommer samtidigt bära med mig min sorg över att jag inte fick det friska barn jag så hett ville ha, men det tänker jag inte skämmas för att jag känner så.

Jag bär mitt huvud högt för mina barns skull. Och jag vet inget annat liv, så jag lever väldigt nära mina barn, hela tiden. Alltid. Och jag älskar varje sekund av det, även det jobbiga..

Kram

 Mina älskade knasbollar.. ♥ ♥

Godmorgon alla fina.  Sitter här som vanligt med min kaffekopp, medans resten av familjen fortfarande sover. Det här är min tid. Det här är den tiden som jag älskar mest. Då jag får vara..

Igår hade vi blivit bjudna hem till mina svärföräldrar på grillning. Det var väldigt bra väder. Årets första riktigt varma vårdag. Gick i capribyxor och ballerinaskor.. Underbart..

Men som vanligt höll jag på att säga, så är det ju så att har man med diagnosbarn att göra så vet man hur ombytliga i humöret dessa rackare kan bli. Och så blev det med Andreas igår.
Han hade inga problem att käka frukost och klä på sig för att sen åka iväg. Han frågade vad vi skulle göra hos farmor och farfar och jag sade att jag inte visste, men att farmor kanske har planerat något kul.

Det där tog Andreas fasta på, bokstavligt talat. För när vi kom dit, så fråga farmor om inte vi kunde hjälpa till att göra rent på altanen. Vilket Erik åkte på att göra. Andreas tyckte det var tråkigt att städa, varför han nästan genast satte igång med att gnälla. Och gråta och bli förbannad på allt och alla. Han skulle inte stanna kvar och ville inte vi skjutsa hem honom, ja då skulle han helt sonika GÅ hem..

Det slutade med att jag blev förbannad själv och röt i att nu räcker det. Försök förstå hur farmor känner det när du bara sitter och gnäller över hur tråkigt det är hemma hos dom.

Som sagt, det är inte alltid man orkar vara pedagogisk med dessa barn. Naturligtvis skulle jag, med facit i hand, uttryckt mig på ett annat sätt, för Andreas gör ju verkligen allt han kan för att skärpa sig. Men för honom är varje liten känsloyttring lika viktig.

Det slutade iallafall med att Erik satte Andreas i bilen och så åkte dom en sväng runt ön och bara pratade. Själv satte jag mig med en bok, då jag fick tillbaka huvudvärken igen. Dock inte lika kraftig som tidigare, men ändå. När ska den gå över helt? Börjar ledsna på att ha huvudvärk. Doktorn sa en ipren varje morgon och kväll i 10 dagar och jag har gjort så nu i 4 dagar. Men sen då? Försvinner verkligen värken för att inte komma tillbaks? Eller måste jag gå till läkaren igen?

På eftermiddagen var det Sannas tur att få ett utbrott. Hon har svårt att förstå att djur inte förstår och gör som vi ber dom om. Nu pratar vi inte husdjur, utan ”vilda” djur, såsom fjärilar, flugor och annat småkryp..

Hon försökte fånga en fjäril i växthuset, men det ville inte fjärilen varför hon nu blev vansinnig och började skrika åt den där stackars fjärilen. Upptäckte då att det var lagom tid för att ge henne hennes andra tablett för dagen. Men den skulle hon inte ta. Farmor var ut i växthuset för att säga till Sanna att inte skrika så.. Men det hjälpte inte. Hon fortsatte, då tog farmor tag i henne och skulle ta med henne in. Men Sanna slog ifrån sig, vrålade om möjligt ännu högre och började slåss. Hon skulle inte gå någonstans och hon skulle inte ha tabletten..

Vi fick in henne i köket, där hon slängde sig på golvet och vrålade. Farmor stängde balkongdörren till köket för att det inte skulle höras och jag blev irriterad över det.
Jag menar, min dotter har ADHD. Hon har ett handikapp. Hon kan inte styra över sina känslor som det är just nu. Det måste mogna fram.

Funderar allvarligt på att göra som dom gör på Enigma. Skaffa ett visitkort där jag skriver upp länkar till sidor på Internet som handlar om just barnens diagnoser så att jag kan ge det till folk som bara ställer sig och glor när barnen får utbrott och mer eller mindre skäller på oss och kallar oss dåliga föräldrar för att vi inte kan uppfostra barnen.

Vilken känsla det måste vara, att när barnet får ett utbrott i tillexempel mataffären och man känner att någon bara står och glor och muttrar något om dåligt uppfostrade barn, att få sticka till ett sådant visitkort och säga: Läs på den här sidan så kanske du begriper bättre till nästa gång, men just nu har jag inte tid med ditt muttrande.. Och sen blänga skitsurt tillbaks.. Det vore väl något..

Jag kommer aldrig att skämmas för mina barn, var dom än får ett utbrott någonstans, men jag kommer tycka det är jobbigt. Men det är två skilda saker. Och nästa som muttrar något om dåligt uppfostrade barn kanske åker på en smäll.
För mina barn är inte dåligt uppfostrade. Jag skulle vilja säga att i mångt och mycket så är mina barn bättre uppfostrade än många av dom barn som inte har diagnos.

Jag kommer aldrig att stänga en dörr för att minska skriket från mina barn utåt.
Jag kommer hellre ställa mig själv på balkongen, ifall det är någon som tror att vi misshandlar barnen, så att jag har alibi. Jag har inte misshandlat mina barn. Jag kommer aldrig att misshandla mina barn. Så enkelt är det.

Nu ska jag sätta mig och leta upp bra sidor på Internet som handlar om just mina barns diagnoser, så att jag kan printa ner dom på ett visitkort och ge till folk som inte fattar..
Jag vill hjälpa till att sprida information om hur det är att leva med diagnosbarn.

Ha en bra söndag och ta hand om er.. Kram

Lägger ut 3 bilder från igår som visar att allt inte var dåligt igår..

Härlig färg på dessa blommor.. Tyvärr gör inte bilden dom rättvisa..

Det här vad var Erik åkte på att göra igår.. Själv solade jag..

Sanna hade egen picnic i gröngräset.. Hela bilden andas SOMMAR!

som jag beskrivit nedanför, är vad jag har att jobba med varje dag. Sonen har Asperger Syndrom och dottern har autismliknande tillstånd.

Nu är texten väldigt generell, så det kan förekomma stora avvikelser från person till person. Är man osäker och tycker att bara en del av texten stämmer, så rekommenderar jag att ta kontakt med BUP för vidare utredning.

Jag hoppas att denna text jag nu lagt ut ska få ett större antal personer att förstå att detta med diagnoser i allra högsta grad finns och att det innebär svårigheter för den som är bärare av det.
Det har alltså absolut inget med dålig uppfostran att göra.

Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga det. Har ju skrivit om det ett antal gånger inne på min blogg nu och nästa person som faktiskt säger att uppförandet hos mina barn beror på dålig uppfostran, kommer jag att klappa till. Bokstavligt ge en riktig fet käftsmäll. Med knuten hand.

För nu är jag trött på att få höra att jag är en dålig mamma. Jag är ta mig fan den bästa mamman som finns, för mina barn. Precis som ni andra är dom bästa mammorna för era barn.

Jag gör inte alltid rätt, jag är inte alltid så pedagogisk som man kanske bör vara när det gäller barn med diagnoser, men hej, jag är inte mer än människa.

Alla kan vi göra fel. Det är ju det som lär oss att bli bättre människor. Att lära av misstagen. Det är när man fortsätter göra samma misstag om och om igen, som man kan börja ifrågasätta…

Idag är det fredag och det är vår alldeles egna mysdag. Ska köpa hem god mat och godis och sen krypa upp i soffan, krama barnen och bara mysa. Lycklig över att dessa två skruttar valde att komma till oss. Jag älskar mina barn och det säger jag till dom flera gånger per dag.

Ett barn kan aldrig bli bortskämt med kärlek.

Puss på er mina fina vänner som finns där för mig och tror på min kapacitet som mamma.. Älskar er…

Aspergers syndrom betraktas som en lindrig variant av autism eller som autism hos normal- eller välbegåvade personer. Det har kommit att bli en allmänt accepterad beteckning för funktionshinder hos personer med i regel normal begåvning och med följande gemensamma svårigheter: begränsad förmåga till socialt umgänge, begränsade intressen, tvångsmässighet och speciella rutiner, tal-, språk- och kommunikationsproblem samt motorisk klumpighet. Personer med Aspergers syndrom skiljer sig i allmänhet inte utseendemässigt från andra, vilket gör att det kan vara svårt för omgivningen att förstå deras avvikande beteende. De blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som egocentriska eller ouppfostrade. Trots normal intelligens har de stora brister vad gäller: förmåga till inlevelse (empati), förmåga att få sammanhang och mening i sina upplevelser samt i förmågan att organisera sin tillvaro. Detta leder framför allt till problem i kontakten med andra människor, men också till stora generella anpassningsproblem och svårigheter att klara av vardagens, skolans och yrkeslivets krav.

Problemen visar sig tidigt och präglar personen genom livet. En undersökning pekar på att minst 4 per 1000 grundskolebarn har Aspergers syndrom. Funktionshindret är betydligt vanligare hos pojkar än hos flickor. Orsaken är ofullständigt känd, men ärftliga faktorer tycks vara betydelsefulla.

Det råder stor enighet bland forskare att psykosociala eller speciella upplevelser i barndomen inte orsakar Aspergers syndrom. Egentlig behandling saknas. Däremot kan mycket göras med stödjande insatser. En tidig diagnos, noggrann information till alla berörda och anpassade krav och stödåtgärder är grunden för det långsiktiga habiliteringsarbetet. Med insatser som dessa under uppväxttiden lär sig många att fungera relativt väl och kan leva ett förhållandevis självständigt vuxenliv. Ett tidigt målinriktat stöd kan också minska risken för att ungdomar och vuxna med Aspergers syndrom ska utveckla depressioner och andra psykiatriska problem som oftast är en reaktion på omgivningen och dess krav. Den österrikiske barnläkaren Hans Asperger beskrev 1944 en grupp barn med sociala anpassnings- och kommunikationsproblem samt speciella intressemönster. Aspergers arbete uppmärksammades i början av 1980-talet av den engelska barnpsykiatern Lorna Wing som myntade begreppet Aspergers syndrom.

hittade jag inne på Mamma Zoffes blogg, http://blogg.aftonbladet.se/19846/ . En blogg jag följer, då vi båda lever med barn med diagnoser och jag tycker hon skriver om det på ett mycket bättre sätt än jag.

Där, bland alla kommentarer hittade jag denna text, som verkligen beskriver hur det känns många gånger att leva med barn med diagnos. Texten är skriven av LaLeooona aka Ann.

Så, varsågoda att ta del av känslan vi föräldrar till diagnosbarn bär på:

Jag balanserar på kanten av min förmåga. Med armarna rakt ut och blicken fäst på fötterna kliver jag försiktigt försiktigt. Över huvudet cirklar mina tankar. Runt runt virvlar de, som för att retas. ”Ha ha du kan inte nå oss vi blir inte tänkta!” skränar de. Jag ignorerar dem då det var längesen jag la energi på att ens försöka tänka dem.

Den obehagliga vetskapen av att marken när som helst kan rämna under mig förstärks då och då av stenar som lossnar under mina steg och studsar mot den ekande klippväggen tills de försvinner i mörkret långt där nere. En lång stund efter att de försvunnit för min syn hör jag de ekande studsarna tills det slutligen blir tyst.

Då jag emellanåt lyfter blicken ser jag andra vandrare omkring mig. De går obesvärat framåt. De liksom dansar fram. Om de någon gång stöter på ett litet hinder eller råkar kliva snett rycker de på axlarna och går vidare. De brukar se tillbaka på det som hindrat dem med en vinnande fnysning. Det finns de som balanserar, precis som jag, längst ut på kanten. Men de väljer det. De söker spänningen och kicken det ger att tänja på gränsen. Och de kan göra det då de är säkert fastspända och har passande verktyg i bälte och händer.

Jag har också livlina. Men inte en sån där utprovad och garantitestad som de andra. Jag förlitar mig på ett fransigt rep. Jag är inte ens säker på att jag fäst det ordentligt. Jag minns inte de muntliga tips jag fick om hur jag skulle binda, instruktionsboken var på tyska och dvd’n som grundligt skulle visa rätt tillvägagångssätt blev aldrig sedd… jag såg Don Juan de Marco istället. Så nu känner jag med jämna mellanrum hur repet släpper efter. Millimeter efter millimeter. Ritschhh. Ritschhh.

De andra vandrarna ger mig välmenande tips: ”Kliv på de där stenarna”, ropar de och pekar. ”Om du hade en annan lina skulle du känna dig säkrare”. ”Försök att inte titta ner”. ”Planera din väg!” Jag försöker ta till mig det de säger men råden rasar av mig och försvinner som stenarna längs klippväggen. Jag måste klara mig på egen hand. Måste hitta balansen och dra mig inåt. Bort från avgrunden. Jag vet att jag måste men vet inte hur.

”Kom! Jag hjälper dig” viskar någon liggandes på mage med en lång stör räckt mot mig. ”Ta tag där så drar jag hit dig”. Nej, svarar jag, du behöver inte. Jag fixar det själv. Jag vill inte riskera att dra med dig i fallet om allt misslyckas. Men tack ändå. Det var snällt. Jag står blickstilla och ser stören dras tillbaka innan den erbjudna hjälpen hasar inåt för att sedan resa sig upp och gå. Jag står kvar där jag står och känner den kalla luften från djupet under mig.

Jag vet att det finns de som gett vika. Som inte orkat balansera mera. Som bara kapat repet och lutat sig ut. De ligger där nere i mörkret. Som döda fast de andas. Jag känner också dem som kämpat förgäves. Som efter ett sista snedsteg fallit och slagit i botten. Det har tagit dem år att klättra upp igen. Ravinens väggar är förödande hala med sylvassa stenar som när som helst kan lossna och göra en sällskap ner igen.

Ibland känns mörkret och tystnaden där nere lockande. Tänk att bara ligga där alldeles ensam. Med all tid i världen att tänka sina tankar. Tid att vila. Tid att knappt existera…Men är det det jag vill? Tillbringa dagarna i mörkret? Alldeles ensam? Knappt existera? Nej. Jag vill existera! Jag vill vara med. Jag vill uppleva och leva upp. Så jag balanserar vidare. Ett steg i taget med armarna rakt ut. Vänta nu..står det inte en bänk där borta? Om jag bara tog mig dit kunde jag sätta mig en liten stund. Vila lite. Samla kraft. Men det är långt dit bort. Ritschhh ritschhh. Ett steg i taget.

Tack snälla LaLeooona aka Ann för att jag fick kopiera denna text.

Hej på er alla. Det här kommer bli ett låååångt inlägg. Hoppas ni orkar läsa, men nu har jag tröttnat och nu skriker jag högt.

Vi tar det från början. Min son fick sin diagnos i slutet av april i år. Han hade då gått i en ”vanlig” skola, fast i en liten grupp med endast 6 elever i 2 år. Fungerade sådär. Han fick i alla fall kompisar i denna grupp. Kompisar som han kunde åka hem till eller som kunde komma till honom och leka.

Det var inte alltid det fungerade klockrent i klassrummet. Andreas ville många gånger inte öppna läroböckerna, hur mycket vi än försökte locka honom. Men, hey, grabben lärde sig nåt i alla fall, även om det inte var från just läroböckerna, utan om det vi lärde honom här hemma. Nog så lika viktigt som det som står i läroböckerna.

Vi hade en öppen och ärlig dialog med skolan, vilket var väldigt positivt, för på så sätt kunde vi hela tiden ligga ett steg före och stoppa om det var på väg att braka fullständigt åt skogen.

Det kunde vara väldigt knorrigt från Andreas sida på mornarna innan det var dags att åka till skolan, för han ville inte. Men inte en enda gång misslyckades vi med att faktiskt få iväg honom till skolan. Inte en enda gång, kom ihåg dom orden.

Den här skolan, ska jag väl passa på att säga, så gick det endast ett hundratal elever på. Alltså en väldigt liten skola. Och det passade min son perfekt då han inte klarar stora skolor med väldigt många elever.

Det hände saker på den skolan som gjorde att rektorn ansåg att min son borde bli avstängd ett par veckor för att saker och ting skulle lugna ner sig. Under tiden påbörjade vi som sagt en utredning på honom för att komma fram till vad det är med honom.

Till saken hör att han har blivit utsatt för psykisk misshandel av tidigare fröknar och av att ryckas upp från skolan i tid och otid. Första gången det hände, var det till viss del vårt fel, då vi bytte kommun.

Andra gången var för att hans dåvarande fröken inte ansåg att han uppfyllt kunskapskraven för årskurs 1. Att jag frågade vem som bar ansvaret för att se till att det skedde, men möttes med kompakt tystnad, gjorde att jag förstod att dom gjort fel men inte vill ta det ansvaret. Jag är inte och har aldrig varit lärare i något ämne. Ligger utanför min kompetensnivå.

Mot slutet i årskurs 2 lade sig så sociala myndigheter sig i vårt liv och leverne. Dom skulle absolut göra en utredning då dom ansåg att vi inte kunde ta hand om våra barn.

Då ska ni veta att ingenstans i utbildningen till socionom ingår läran om att barn har diagnoser och vad det innebär.

Hur som haver, soc ansåg att eftersom vi varit med i Nannyjouren, så misshandlade vi våra barn och skulle därför placera lilltjejen utanför familjen och utifrån det skulle vi lära oss ta hand om henne. Utan att ha det vardagliga omkring oss med henne.

Låt mig säga så här: Barnen bor fortfarande med oss, så ni kan ju gissa vilka som fick fetbacka i det fallet..

Och det är här vårt största problem ligger. Att det inte bara är soc som har dom tankarna om oss, utan även vår omgivning. Dom förstår inte hur ett barn med diagnos är funtad och kan därför bara relatera till hur dom lever sina liv med ”vanliga” barn.

Vi gör verkligen allt för våra barn och vi tar ansvar för allt som följer med det. Som att se till att städa, diska tvätta och få dom i säng i tid eller upp ur sängen i tid. För det ligger på föräldrarna att ta det ansvaret.

Allt det där gör vi samtidigt som vi slåss för vår rätt i detta samhälle som är uppbyggt på att du inte på något sätt får avvika från det normala.

Nåväl, soc gav sig inte i första taget utan placerades oss på ett behandlingshem i 1 ½ år. Sen placerar man oss i en liten 3:a, fast lagen säger att vi ska bo i en 4:a. Så nu delar barnen sovrum och ni kan ju själva tänka er hur det är att inte någongång på över ett år, få ha egentid. För som sagt, lillsyrran har ju rätt till sitt rum. Så vart ska Andreas ta vägen när ångesten kommer???  Det har vi inte fått svar på från nån..

Så det är något vi också slåss för, men det är en annan historia.

Åter till Andreas: under tiden på behandlingshemmet får så min son börja på denna skola som vi kom att älska, hela familjen. Den lilla skolan som jag pratade om.

Strax efter att vi fått veta att Andreas har Aspergers syndrom, ADHD, trotssyndrom och ångestsyndrom så slog kommunen på stora trumman.

VI HAR EN ASPERGERS GRUPP DÄR DIN SON SKA GÅ.

Jaha, men så bra då. Men vi vill inte att han ska gå där. Vi vill att han ska gå kvar sitt sista läsår på den lilla skolan eller alternativt gå på samma skola som hans lillasyster, där personalen är otroligt kompetent och där vi lärt oss mer om diagnos barn än soc någonsin kommer klara av.

MEN VI HAR JU EN ASPERGERS GRUPP I KOMMUNEN OCH DIN SON HAR ASPERGERS. DÄRFÖR SKA HAN GÅ DÄR. Punkt slut.

Jaha, ok, han SKA gå där. Vi har ingen talan. Vår son har ingen talan. Kommunen har talat, så då är det bara för oss att hålla käften.

Enligt 5:e kapitlet 5 § skollagen så står det att flytt av elev från en skola till en annan ska ske efter samtal med vårdnadshavare samt eleven själv.

Inget av dessa två saker är uppfyllda. Vi har förstått att sonen inte är välkommen tillbaks till sin gamla skola och då började vår kamp för att få in honom i samma skola som Sanna.

MEN VI HAR JU EN ASPERGERS GRUPP I KOMMUNEN, skriker så en person inom kommunen.

Jaha, men vad är det som säger att just den gruppen är den som är bäst för min son? Fortfarande har ingen från kommunen kontaktat oss eller min son. Fortfarande har ingen i kommunen eller skolan gjort en undersökning om vart min son ligger kunskapsmässigt för att på så sätt hålla koll på vilken typ av grupp som är bäst för honom, utan man har enbart gått på att han har Aspergers.

Dessutom har han inte bara Aspergers utan även ADHD, trotssyndrom och ångestsyndrom. Lägg därtill ett IQ på runt 117-118 som testet visade, så kanske ni kommer lite närmare vad vi har att brottas med varje dag.

Jag pratar om en 11 åring…

Men hans tilläggs diagnoser har man bekvämt nog glömt bort i sin iver att framhålla att dom minsann har en Aspergers grupp inom kommunen och det är inte alla barn med Aspergers som vi kan erbjuda plats där.

Nehe, men så bra då att ni erbjuder platsen till en person som inte vill ha den. Skolan ser ut som en brun betongbunker. Inget levande på skolgården utan dom får ge sig ut i skogen om dom vill klättra i träd eller nåt annat, för det enda skolgården har att erbjuda är en fotbollsplan. Så, en fotbollsplan. Fint serru. Problemet är bara att min son HATAR fotboll och på hans förra skolgård fanns det träd, kojor och stockar och stenar som barnen kunde klättra på. Men det är klart, ju äldre barnet blir desto mindre bör det leka på skolan.

Ok, got it.

Dessutom så går det ”vanliga”  elever på denna skola. ”Vanliga” elever som inte har en susning om vad det innebär att ha diagnos. Klart som f*n att det är kul att skrika på ett sådant barn, då dom barnen reagerar med ilska inom loppet av en nanosekund. Framförallt är det jättekul att ställa sig och pissa i duschen efter gympan, så att min son får duscha i värsta urinstanken.

Jag vill inte att min son ska gå där, då jag märker på honom hur dåligt han mår av det. Men nu är det bestämt en gång för alla att han ska gå där.

Aspergersgruppen som sådan har jag absolut inget negativt att säga om, tvärtom, men dom har placerat gruppen på helt fel ställe och vid samtal med en person som styr över detta får jag veta att den personen aldrig någonsin skulle få för sig att placera gruppen i en skola ute i skogen nånstans där barnen blir isolerade och stagmatiska.

Men på en direkt fråga om varför mitt barn ska behöva umgås med dom ”vanliga” barnen när han inte klarar det får jag så det häpnadsväckande svaret, att det gör dom inte.

Ehh?? Va?? Umgås inte mitt barn med dom ”vanliga” barnen? Men varför i hela glödheta kan han då inte få gå i en skola där det enbart går elever med hans typ av diagnos?

Nu ska ni, kära läsare få en snabblektion i hur ett Aspergersbarn fungerar.

DU KAN ALDRIG NÅGONSIN LJUGA FÖR ETT SÅDANT BARN. ALDRIG, ALDRIG,ALDRIG.

Ett Aspergers barn är som en barometer. Du kan klistra på ett leende på läpparna och prata välvilligt om saker och ting, men om du inte har samma känsla i hjärtat, så avslöjar det barnet dig inom loppet av mindre än en nanosekund.

Nu har man dessutom kommit fram till att den största anledningen till att det inte på något sätt fungerar för min son på den skolan är för att vi föräldrar har en negativ inställning till skolan.

Lärarna är i det här fallet alltså helt befriade från sitt ansvar att utifrån sin utbildning som lärare med inriktning på Aspergersbarn, klara av att motivera min son att ens öppna en lärobok. Så, nu vet ni det. Allt är vårt fel…

Och dom orden kommer alltså från en person som sagt sig jobbat med Aspergersbarn i många år.

Tacka f*n för att vi är negativa, då vår son inte fått en ärlig chans. Att vi dessutom skulle sätta upp glada miner här hemma över den skolan, när vi vet att han avslöjar oss, är det rätt mot Andreas?

Nu ska vi i alla fall få ett möte till stånd ang Andreas skolsituation, då vi redan nu har vid 3 tillfällen misslyckats med att få iväg honom till skolan. Och det bara denna termin. Vilket alltså inte skett någon gång tidigare på någon skola.

Så den som efter att ha läst igenom hela detta inlägg fortfarande anser att vår negativa inställning till skolan är den enda bidragande orsaken till att min son inte vill gå på just den skolan, får gärna skriva det.

Jag anser inte att ansvaret ligger på oss, enbart. Men ingen, säger ingen, ser vilken kamp vi har varje morgon för att få iväg Andreas till skolan och hur negativa vi än är, så ska han gå i skolan. Punkt.

Så, nu hoppas jag att jag åtminstone för tillfället fått tyst på dom värsta belackarna som beskyller oss för att vara dåliga föräldrar och faktiskt inser att vi verkligen gör allt för våra barn. För nu orkar jag inte dela mer naken sanning med er idag. Men jag lovar, det kommer komma betydligt mer så småningom.

Tack för mig.

Godmorgon kära läsare. Äntligen har jag några timmar helt för mig själv. Barnen är nu iväg till skolan och Erik är på väg till jobbet.

Men fy sjutton vilken morgon. Segt som tusan att få upp Andreas ur sängen. Inte ens ett lockande med lite glass fick upp honom, så det blev inget av med det.

Till slut kom han upp iallafall och satte sig vid matbordet. Sanna satt redan där och åt sin gröt och nästan genast börjar dom 2 att bråka.

Det räckte med att Sanna gjorde nån ful min till Andreas för att han skulle explodera. Och när han exploderar, så gör han det ordentligt. Han blev skitförbannad rent ut sagt.

Andreas gick in i vardagsrummet och satte sig för att klä på sig, medans Sanna var kvar i köket och åt upp resten av sin frukost. När hon var klar, bytte vi plats på dom. Men det hjälpte inte, Sanna fortsatte att fräsa åt Andreas.

Tog tag i henne för att få på henne kläder och talade samtidigt om för henne att det inte är ok att göra så. Mitt i allt så drog hon, trots mitt nej, ut till köket för att en gång till fräsa åt Andreas.

Naturligtvis blev han förbannad och Sanna började gråta.

Men vad hjälper det? Hur mycket vi än försöker så går det inte att få dom att förstå orsak och verkan.

Det är det som är det största problemet med deras diagnos. Men vi fortsätter framhärda hur man ska bete sig. Nån gång ska det väl fastna. Dom blir ju trots allt äldre hela tiden..

Nu ska jag ta det lugnt ett par timmar, sen ska jag återigen ner till centrum för att se om jag kan hitta nåt snygggt för dom presentkortspengar jag fick i födelsedagspresent.

Hade ju turen att vinna, att tillsammans med 149 andra trogna bloggläsare, få hänga med på party tillsammans med Pernilla Wahlgren. Ser verkligen fram emot några timmar tillsammans med andra. Utan man och barn. Min helt egna tid..

Ha en fortsatt trevlig fredag och ta hand om er…